För att vara en plats med ambitionen att ”titta ut på världen” premiärlanserar sig Stockholms stadsteaters nya internationella gästspelsscen med något på ett sätt lite ”hitta här hemma”. En revy som bygger på två av våra stora svenska serietecknares verk.
Inte mig emot i och för sig, jag har länge drömt om Liv Strömquist i teaterform. Hennes textrika serier är som retsamma revynummer där figurerna talar ut mot publiken ur papperssidorna. Och så är det ju alltså finfrämmande från Helsingfors – Teater Viirus och Blaue Frau – som har dramatiserat hennes och kollegan Nina Hemmingssons material.
Trots att de har den lustfyllt aggressiva feministiska intelligensen och råa humorn gemensamt – vilket jag antar är inspirationen till idén att bunta ihop dem – så är det ändå två väldigt olika uttryck som ska fusioneras här när serierutans inramning ska ersättas av teaterlådans.
Manuset svallar lite mellan ”funkar!” … ”funkar sådär” – och det står snart klart att det är Hemmingssons svärtade enrutingar som är svårare att överföra till just det här sammanhanget. Det är ibland lite för skränigt och skojigt för att hennes arty, högst visuella ögonblickshumor ska bli djupare än en bra oneliner.
Men visst, vad är det för fel på bra oneliners? Särskilt inte när de levereras med högenergisk fysisk precision av Sonja Ahlfors, Marika Parkkomäki och Joanna Wingren (med musikaliska sidekickarna Henrik Heselius och Sara Puljula). Publiken skriker av skratt när trion riktigt högtidsnjuter av att kränga mellan det ironiskt flicksöta, det aggressivt flickonda och det chockupproriskt galentantiga.
Dessutom i underbar kostym, mask och scenografi – här är Hemmingssons estetik fint förvandlad till tredimensionalitet.
Det blir en härligt hetsig attackrevy, med sammanfogande och lätt lugnande musikinslag. Rent bokstavligt faktiskt, eftersom det bland annat är tonsatta Kristina Lugn-dikter där rader som ”När jag var gift med Herrman, då var det allmänt känt att jag var en mycket skicklig hushållsassistent” gifter sig rätt bra med serietecknarnas tankevärldar.
Jag ser inte poängen i det lite för långa formatet med två akter, det finns för lite av dramatisk båge som motiverar det. Men kvällen är ändå en rolig och inbjudande start för en ny performancescen. Den kvinnliga ilskan sceniskt sublimerad – godisfärgad och ondsint rolig, med massor av könsord.
LÄNKAR
Blaue Frau
Teater Viirus
Nina Hemmingsson
Liv Strömquist
Loading ...
