Det lär ha varit så att publiken reste sig och gick vid urpremiären av Anthony Neilsons pjäs Censorn i London 1997. Vet du varför?
– Det finns en scen när fröken Fontaine, konstnären som jag spelar, förverkligar censorns sexuella ”trigger”. Det hon gör för att få honom att vakna till liv sexuellt är för vissa kanske en aning ovanligt och chockande.
Varför vill hon väcka honom sexuellt?
– Hon anser att sexualiteten är ett språk i sig, och har gjort en film där hon gestaltar utvecklingsförloppet i ett kärleksförhållande bara genom sexuella handlingar. Censorn tycker att det är hardcoreporr. Hon vill att han ska förstå budskapet i hennes film.
Tycker du att de ”provokativa” scenerna är svåra att spela?
– Självklart är det svårt. Det jag måste göra är att jag bajsar på scenen. Det är krävande även om jag inte gör det på riktigt. I början undrade jag om det inte fanns någon annan, likvärdig aktivitet hon kunde göra. Men vi i ensemblen har kommit fram till att det måste vara det här som sker. Jag tycker att det till slut har blivit en väldigt vacker handling. Hon gör det av kärlek och empati, inte bara för censorn utan för hela mänskligheten. Hon bajsar för mänskligheten, faktiskt! (skratt)
Din nästa teaterroll är ganska annorlunda. Du ska spela Greta Garbo på Stockholms stadsteater i musikalen Garbo & Gilbert som har premiär i februari 2002. Hur blir din Garbo?
– Det får du fråga mig då, nu är jag så inne i det här.
Känns det svårt att gestalta en sådan mytomspunnen person som Greta Garbo?
– Jag kan ju inte gestalta myten. Enda sättet som jag skulle komma i närheten vore i fall vi skulle annonsera musikalen som att jag skulle vara med. Jag är affischnamn och det görs otroligt mycket förhands-PR. Sedan finns jag inte där! Jag är inte med på scenen. Jag kanske har en röst eller en sång men jag är inte med. Man undrar, var är hon? (skratt)
Vad handlar Garbo & Gilbert om?
– Det är Gilberts uppgång och fall – framför allt hans fall och Garbos uppgång – och deras kärlek som det handlar om. Hur ska man hantera att man är en världsstjärna på uppgång, onåbar och fantastisk, om man blir kär i någon som är på nedgång och som man inte kan hjälpa, varken privat eller yrkesmässigt?
Du har ett par hörlurar runt halsen, är det din senaste skiva du lyssnar på?
-Det är det faktiskt! (skratt) Vad pinsamt!
Är den klar?
– Nej, den är under arbete. En av låtarna, This is my shield, har jag specialskrivit med Johan Karlsson och mitt band Regina för den här föreställningen, Censorn. Jag har arbetat med min tredje platta i över ett år men det kommer nya låtar hela tiden. Det kommer nog att dröja lite innan den kommer ut, men den är på gång.
Många som jobbar med konstnärliga yrken kan drabbas av väldig självkritik. Hur handskas du med det?
– Jag vet inte om jag handskas med det. Flera gånger dagligen tycker jag man gör en scen och tänker: fy fan, vad jag stinker. Men jag är väldigt förlåtande mot andra människor och jag försöker tillämpa det på mig själv också. När man erkänt för sig själv att det är okej att det här yrket är så svårt, mångfacetterat, komplicerat och smärtsamt, det är då man börjar kunna njuta av det. Jag tror inte att jag till fullo har kunnat göra det förrän nu.
Du har talang för det komiska, vilket bland annat har märkts i radiofiguren Laila Klang, en av Ernst Billgrens Kontakt-filmer och i rollen som schlagerbitch i långfilmen Livet är en schlager Planerar du någon mer komisk roll?
– Jag längtar efter det jättemycket, men du förstår, jag är inte en sådan som blir uppringd och tillfrågad om att provfilma. Jag kanske är lite utfryst eller något. Innan Lars Molin dog hade han ett projekt där han ville att jag skulle spela en komisk roll. Han var någon som såg mig och trodde på mig. Det har inte kommit någon ny som tror på mig på det sättet. För att hålla grytan kokande och få jobba, har jag kanske gjort lite dumma val, hoppat på någon dålig actionfilm här och var.
Varför tror du att du inte blir tillfrågad om roller?
– Många kanske tror att jag är inne i min musik och inte vill jobba med teater och film. Det vill jag verkligen. Men jag har nog inte tillgängliggjort mig för så många människor. Jag är ganska mycket på min vakt. Det har kanske gjort att många regissörer har ryggat. Men nu när jag är äldre och tryggare i viss mån, tror jag att jag är lättare att jobba med. Framför allt tycker jag det är kul att göra småroller.
Apropå småroller så gjorde Peter Wahlbeck, en annan mångsysslare, en fin liten roll i filmen Det blir aldrig som man tänkt sig.
– Ja, han är ett fantastiskt exempel på en människa som tar mycket plats men som hur lätt som helst kan foga sig och gå in och göra en liten roll. Man måste våga tro att även den högljudda, svulstiga, utlevelsefulla människan kan gå in i tysthet. Jag tycker det är förvånande att inte fler insett att jag kan det, eftersom jag gett ut extremt lågmälda skivor. Men jag har väl fortfarande har ett rykte om mig att vara ”a little too much”, eller vad det nu är. Fan, man är 34 bast, man tycker: nu vill jag inte behöva bevisa något längre!
Loading ...
