Scensex för nybörjareI jord, låtsasblod och bikini gjorde Saskia Husberg (till höger) sin praktik inom utbildningen på Teaterhögkolan i Luleå. Tillsammans med bland andra Frida Röhl spelade hon i Teater Tribunalens uppsättning av Ulrike Maria Stuart.
Fördjupning [2010-06-08]

Scensex för nybörjare

SEX PÅ SCEN DEL 2. Efter att ha pratat om sexualitet som dramaturgisk drivkraft och nakna gestaltningar på scenen med en teatervetare och en regissör följer Nummer upp med artikel nummer två. Maina Arvas diskuterar scensexualitet med två skådespelare som befinner sig där karriären börjar: Caroline Söderström och Saskia Husberg.

  – Kroppar och glödande blickar är arbetsredskap, och passioner hör till yrkeskonsten, säger en tjej i tajt polo och kråmar sig utstuderat.

Spinning Jenny, en grupp startad av tre nyutexaminerade skådespelare, framför den egna föreställningen I väntan på vadå? på olika platser under våren. Jag ser den när de gästspelar på Stockholms stadsteaters performancescen C/o. Manuset bygger på Teaterförbundets rapport med samma namn, där regissörer, skådespelare och kulturchefer intervjuas om jämställdhet inom scenkonsten.
   I en av många ironiska scener illustreras de där arbetsredskapen i aktion: tjej i tajt polo nummer två ler stort för att uttrycka att allt känns bara bra medan hon blir hårt klämd på brösten och spottad i ansiktet av sin manliga motspelare.

Om sexualiteten som drivkraft i dramatiken, och om att ”naken gestaltning” kan vara en bokstavlig beskrivning av en skådespelargärning, skrev vi om i artikeln Sex och naket på scen. Och att det kan lura en jämställdhetsproblematik i just detta är en av poängerna i Spinning Jennys föreställning.
   Men Caroline Söderström, en av skådespelarna i gruppen, håller ändå med om att ”kroppar och glödande blickar” är arbetsredskap i hennes yrke.
   – Att kroppen är det är självklart, och sexualiteten är ju en viktig del i många pjäser, särskilt de klassiska. Men när man som kvinna får spela på sexualitet är det ofta en mans bild av den.

Jag ringer henne för att prata om hur det går till när man lär sig använda de här speciella arbetsverktygen, hur har hon upplevt att man talar om sex och nakenhet på den plats där skådespelarkarriären börjar?
   Ja, man gör i alla fall inte längre sexualitetsövningar som ”I horhuset”, som skådespelaren Bente Danielsson har skrivit om i en krönika i Nummer. Åtminstone inte på Malmö Teaterhögskola, berättar Caroline Söderström, som var med om att sätta upp I väntan på vadå? som slutproduktion där våren 2009.
   – Under utbildningen talade vi väldigt mycket om objekt och subjekt på scenen. Men ännu mer konkreta kunskaper i hur man ska arbeta med frågor om nakenhet och sexualitet hade jag kanske hoppats på, mer än att teoretisera om det. Hur ska jag som skådespelare sedan jobba med det här på golvet? Men det var kanske för lite av det just för att man ju inte riktigt vet.

En högst handgriplig undersökning görs i den nämnda spott- och tafsningsscenen i I väntan på vadå?, där Caroline Söderström spelar den som blir utsatt. Ett exempel på hur en sexuell situation visas upp på scenen för att uttrycka kritik mot just densamma, för att få publiken att problematisera.
   – Vi valde ut rörelser och handlingar som vi alla hade gjort på en scen förut, förklarar Söderström, som menar att scenen fungerade att genomföra eftersom Spinning Jenny gjorde hela föreställningen själva och allt tillkom i samråd och diskussion. Samma handlingar skulle i ett annat sammanhang, med en annan regissör, kunna vara outhärdliga: det handlar om att ha en bra arbetsledare som kan se till att diskussionen fortgår hela tiden.


Caroline Söderström, med Anna Granquist och Daniel Nyström, i I väntan på vadå?.
Foto: Märta Thisner

Om att känna varandra väl och ha en god arbetsprocess talar även skådespelaren Saskia Husberg, som nu i vår utexaminerades från Luleå Teaterhögskola. När hon under sin praktik på Teater Tribunalen i Stockholm skulle göra en sexscen med en manlig skådespelare diskuterade de alla fram och tillbaka hur den skulle gestaltas (”Vi kom fram till att det blev intressantare och fick ett annat perspektiv om jag satte på honom”). I samma uppsättning, pjäsen var <a href="Elfriede Jelineks Ulrike Maria Stuart, klev hon avklädd i bikini ner i en grav i scengolvet bland jord och låtsasblod.
   – När jag klädde av mig där tänkte jag inte så mycket att ”nu klär jag av mig kläderna”. Jag arbetade med fåfänga, det var min ingång i det.

Tänkte du på hur publiken skulle tänka eller på hur det skulle bli en bra scen?
   – Någon tyckte det var otäckt med sexscenen, att den var som ett övergrepp eftersom det var jag som tog honom och inte tvärtom. En aggressivitet antar jag. Det är svårt att veta hur publiken reagerar. Jag tänker inte så mycket utifrån deras perspektiv, det är omöjligt att veta vilka som är där, alla kommer med sina olika bilder och förståelser. Jag kan bara utgå från vad jag själv tycker är intressant, det som utmanar mig.

En utmaning i detta fall var att vara naken på scenen utan att sexualisera sin kropp, att vara ett sexuellt subjekt och inte ett sexobjekt. Saskia funderar själv på hur man gör det, om man är en ung kvinna som klär av sig i bikini.
   – Det handlar jättemycket om iscensättningen i övrigt. Om någon av killarna i ensemblen skulle ha rört mig vid det tillfället hade det inte funkat. Och visst, publiken kan ju objektifiera mig ändå men … jag hade bestämt det själv. Jag gjorde det för att jag ville det.

Vad var det du ville?
   – Förstärka den scenen. Jag skulle, insmetad i blod och jord, krypa ner i en grav och röka, dricka lådvin och äta sushi – det var ett dekadent slut i den föreställningen helt enkelt. För mig blev det en bild av att dö, att hoppa ner i något. Och jag tyckte om den där bikinin. Allt ingick i en bild som inte hade blivit lika snygg om jag hade legat där påklädd. Det var något med huden mot jorden, och blodet på huden.

På skolan har man talat mycket om att uttrycka sexualitet och vara naken på scenen – projektet Att gestalta kön har pågått under utbildningen – men Saskia har aldrig varit helnaken på scenen, varken under utbildningen eller på något jobb.
   – Vi har haft kontaktimprovisationer på rörelselektionerna. Men mer praktiska övningar kanske skulle bli lite löjligt. Det är väl mer när man kommer ut och möter en ny regissör, nya skådespelare, en ny teater, som det kanske kan bli svårt. Oftast jobbar man rent tekniskt med det: man har bestämt att ”vi kysser varandra där och sedan lägger jag en hand där”, man kollar av att det är okej.

Är kroppen och sexualiteten viktiga arbetsverktyg när man jobbar med teater?
   – Jag tycker att det är viktigt att man i ett repetitionsarbete känner att man har tillgång till varandras kroppar. Oftast har man den tillgången rent psykiskt, man delar väldigt mycket tankar, man sitter och pratar jättemycket. Men det kan vara svårare när det kommer till beröring.

Maina Arvas

 

Läs också 
Del 1 i artikelserien: Sex och naket på scen

Scensex i urval våren 2010
I Hamlet på Stockholms stadsteater fick Shakespeares 1600-talsmetaforer explicita uttryck i Hamlets och Ofelias laddade hångelscener och med Claudius och Gertrude in action på alla fyra ända fram på scenkanten. Läs recensionen 

I Ole Anders Tandbergs bearbetning av Mozarts Figaros bröllop på Kungliga operan var den gamla feodalrättigheten – att få första natten med tjänarens brud – omskriven till en mer allmän sexuell drivkraft, ett begär som liknar ”barnet som vill ha samma leksak som alla andra” (fritt citerat ur SR P2:s intervju med regissören i samband med vårens utsändning). Läs recensionen 

Moment:teater spelade Stig Dagermans De dömdas ö. Dagermans problematiserande av sexuella relationer innehöll här dels en ung kvinna som bjuder ut sig – Annika Olsson gör henne helt naken – och dels en våldtäktsscen, som illustrerades symboliskt med två par skor som ett slags dockteater. Läs recensionen

Uppsala stadsteaters En midsommarnattsdröm utspelade sig till stor del på reggaefestival och Shakespeares sexuella preferenser, på den tiden skrev man ”kärlek” också när man menade rent ”sex”, är helt uttalade och fick stort spelrum bakom tunna, avslöjande tältdukar på festivalcampingen. Frispråkigheten manifesterades inte minst i Özz Nûjens/Pucks ståuppor, i direkt tilltal mot publiken. Läs recensionen

I Drottning Kristina på Stockholms stadsteater ramades lesbiska sexscener in av manusets uttryckliga genusteorier vilket skapade bilden av en kvinna som tar vad hon vill ha. Läs recensionen

David Harrowers Blackbird är med sitt pedofiltema stark redan på manusnivå. På Göteborgs stadsteater blev Andrés Limas iscensättning av det tolvåriga våldtäktsoffrets konfrontation med pedofilen stundtals outhärdlig, skrev Nummers recensent. Läs recensionen

Carmen är, i Bizets berömda opera, ursprungligen en förförisk, sexuellt laddad varelse. På Backa teater försökte man frigöra sig från den exotistiska bilden av den förföriska zigenerskan. Carmen, som spelades av två personer, averotiserades och något så ovanligt som en relativt omotiverad, manlig nakenchock fick publiken att börja fnissa.Läs recensionen

När Stockholms stadsteater i Skärholmen spelade HC Andersens Flickan och de röda skorna – under titeln De röda skorna – för en publik i åldrarna 6-9 år och 16-19 år funkade de dubbla spåren utmärkt – begäret efter ett par röda skor har olika symbolisk innebörd för olika åldrar. Läs recensionen

I Christina Ouzounidis Naturen, vanorna, tiden, moralen på Teatr Weimar (2009) – ett ifrågasättande av all identitetsfixering – bar skådespelarna hudfärgade trikåer. Med ett ironiskt fikonlöv för könet. Det är teater: att markera nakenhet i stället för att vara naken. Läs recensionen 

Samma kroppsstrumpa dök upp i Spinning Jennys När man blir stor blir man f****a, även den på Teatr Weimar. Här var den teatrala maskeringen av det realistiska könet än viktigare, eftersom monologen handlar om sönderslitande tvehågsenhet inför könsbytets absoluta krav på antingen eller, menar vår Skånekritiker. Läs recensionen

”Aldrig har väl sex framstått som så enformigt och tråkigt som när de två dansarna, Stephanie Cumming och Alexander Gottfarb, i en av de föreställningens tolv scener gestaltar ett sexualliv på tomgång med sitt tröstlösa juckande i olika ställningar”, skrev vår danskritikerom föreställningen Running Sushi som gästade Dansens hus i februari. Läs recensionen

I Teatermaskinens föreställning Zoembient förekom en helnaken, krampande, dreglande och stönande man i hela första akten, men scenen visade just en mentalt naken man, fullkomligt avsexualiserat eftersom det rörde sig om en tortyrscen. Läs recensionen

I den redan till titeln provokativa Porslinsnegrer på Månteatern i Lund bredde man på med en stönande sexscen som anslag, dock bakom lätt transparenta vita hängen. Men ändå tydlig nog för att göra publiken lätt fnissig, hetkindad och kanske mer mottaglig för den följande filosofiska diskussionen om makt, kön och begär. Läs recensionen

All we need is love på Malmö stadsteater diskuterade homosexualitet genom att iscensätta sex livsberättelser från Malmöbor i en communityteatralisk show med stora känslor, sexsnack och en hel del naket på scenen. Läs recensionen

I enmanshowen Dyngkåt och hur helig som helst beskrev Mia Skäringer en sällsynt svinig våldtäkt bara med ord, enligt Nummers teaterkritiker med ett tonfall som om hon berättade en rolig historia, vilket gjorde att d letade sig extra långt innanför huden på en publik som dessförinnan skrattat sig vidöppna. Läs recensionen

I Teater Giljotins uppsättning Negerns och hundarnas kamp bjöds det på såväl svettiga som avklädda överkroppar i den afrikanska hettan. Och så en ganska traditionell sexscen. Det vill säga vit äldre och påklädd man belägrar yngre kvinna med kort kjol och utan trosor. Läs recensionen 

Tonårsteater är ofta fokuserad på just sexliv, så också Hjärtats beatbox på Dramatens Elverket med vilda snopp- och tuttdiskussioner, gränsöverskridande kyssar, lite nakna bröst och masturbation på agendan, dock inga verkliga sexscener. Läs recensionen

Masturbation och homosexualitet var också inslag i ungdomsuppsättningen Teater de Vills En (lek)tion i kärlek som i övrigt också pustade och frustade av gränsöverskridande sexualitet, men utan att verkligen ”göra det” på scenen. Läs recensionen

Homoerotik var också ett starkt inslag i Citizenship, även den på Elverket och med mycket sexsnack och långa kyssar både kvinnor och män emellan, vilket fick tonårspubliken på premiären att reagera med blandade känslor. Läs recensionen

Byxroller i all ära, men några homerotiska kyssar enligt ovan exempel lär vi aldrig se i operans värld. I varje fall fanns det mycket kvar att önska beträffande genusanalys när Göteborgsoperan satte upp Thaïs i mars, om en munk som vill frälsa en kurtisan från ett syndfullt liv. Hallå rollanalys! Måste en hora alltid bara vara en hora? Läs recensionen

Kommentera!
Har du sett någon scen som på ett innovativt sätt har försökt gestalta sexualitet eller nakenhet inom scenkonstens sfär, alternativt att du har andra åsikter i ämnet? Utnyttja kommentarsfältet nedan.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare