Sex och naket på scenNakna skildringar. I De dömdas ö på Moment skildras en våldtäktsscen med skor i stället för med nakna kroppar. Men i en annan scen i samma pjäs var en av skådespelarna helt avklädd.
Fördjupning [2010-06-02]

Sex och naket på scen

SEX PÅ SCEN DEL 1. "Sexualiteten, då? Det är en självklar beståndsdel i vårt arbete. Nästan alla pjäser handlar om det", sa Lena Endre på en riksdagsutfrågning om jämställdhet inom teatern. Är det så? Maina Arvas pratar med teatervetaren Tiina Rosenberg om sexualitet som dramaturgisk drivkraft och med regissören Pontus Stenshäll om nakna gestaltningar.

Att teatern är en erotisk plats är en formulering som luftats ofta på senaste tiden. I den vilt kokande gryta till scenkonstdebatt som pågått under den gångna säsongen har – bland ingredienser som det manliga geniet, drog- och alkoholmissbruk, bristande jämställdhet och sexuella trakasserier – en del gällt nakenhet och sexualitet på scenen.

Den helnakna slutscenen i Macbeth på Dramaten försvarades till exempel av skådespelaren Lena Endre i ett öppet brev till Dagens Nyheters teaterkritiker. Och på scenerna har vi under våren sett en naken Annika Olsson i De dömdas ö på Moment teater och nakendans med plexiglasskiva i All we need is love på Malmö stadsteater. Vi har sett scensex som sängkammaranslaget i Porslinsnegrer på Månteatern och en hånglande Hamlet på Stockholms stadsteater – där även Nummerläsarna ivrigt diskuterade sexperspektiven, liksom de gjorde angående Födelsedagskalaset på samma teater.

Sexualitet engagerar, provocerar och, brukar det heta, säljer. Och är det så att sexualitet kan kallas en grundläggande dramaturgisk drivkraft i många pjäser: att åtrå och erövring är det som driver handlingen i allt från William Shakespeare till sängkammarfars?
   – Den kortaste definitionen av scenkonst är ju ”kroppar i ett rum”. Och det är klart, när det är människor som framställer något med kroppen och andra människor som tittar på, att det kan finnas en laddning, säger Tiina Rosenberg, teater- och genusvetare, professor vid Lunds universitet.

 
En barbröstad Gustaf Skarsgård på affischbilden för Stockholm stadsteaters Hamlet. FOTO: Ewa-Marie Rundquist

Hon förklarar att teatern samtidigt som den representerar, föreställer något, ju också presenterar något – kroppar exempelvis.
   – Teatern vill berätta sin story, men publiken kan ju alltid se något annat, gå i gång på en skådespelares utseende i stället för storyn. Och det är väl ingen som sitter på någon moralistbänk och säger att publiken inte får kåta upp sig. Men hur hanterar man kroppsliga gränser på scenen? Det är den ena frågan, en diskussion om psykologi, begär och blick. Den andra – och det som var intressant med scenkonstdebatten om sexuella trakasserier – handlar om att det på teatrarna i dag finns en feministgeneration tjejer och killar som trycker på om de frågorna. Den intensitet som utmärkte debatten visar att det internt på teatrarna finns en enorm mytologi som många av de yngre inte köper.

Handlar nästan alla pjäser om sexualitet?
   – Det är intressantare att titta på på vilket sätt. När man gestaltar sexualitet är det viktigt att fråga sig vems sexualitet vi talar om. Ofta är det heterosexuell kärlek på teatern men i musikteatern och klassisk romantisk balett kan det vara glidande.

Rosenberg påpekar även att betydelsen av sex och naket på scen måste tolkas utifrån kontexten.
   – Sedan 1970-talet har man inom performancekonsten tagit av sig kläderna, tänk artister som Karen Finley, Carolee Schneemann eller gruppen Living Theatre. I feministisk tradition har nakenheten haft en politisk funktion. Så den måste sättas i perspektiv – vad är det för föreställning, stil, genre, period, politisk ambition? Nakenheten i sig är ju inte ett problem, den kan kanske bli ett problem om till exempel män alltid är påklädda och kvinnor alltid avklädda och det inte tillför uppsättningen något.


I Porslinsnegrer på Månteatern ångar det av erotik. FOTO: Peter Westrup 

Att det skulle
tillföra mycket om skådespelaren Annika Olsson var naken i en scen i Stig Dagermans De dömdas ö hade man kommit fram till på Moment teater i Stockholm i våras. Pontus Stenshäll, regissör och konstnärlig ledare, berättar att de var mitt uppe i repetitionerna när scenkonstdebattens vågor började svalla som högst.
   – Min första reaktion var att då kan vi ju inte ha naket här. Även om det ju finns i Dagermans text, det var inte jag som hade kommit på det. Men så tänkte jag efter och kände ”men ska vi styras av löpsedlar i våra konstnärliga val?”. Naturligtvis var det inte mitt val, det var Annikas, och vi diskuterade det jättemycket i ensemblen och testade olika saker. Vi var beredda på att det skulle kunna bli debatt men det blev det inte, jag tror inte scenen upprörde på det sättet.

Vad blev bättre av att hon var naken?
   – Hon blev skörare. Man såg den lilla flickan i henne, hon blev ett barn. Rollfiguren blev mer utsatt, utan att Annika blev utsatt. Det hade fungerat påklätt också men det blev starkare när hon var naken. Det var en oskuldsfull nakenhet.

Det fanns en till nakenscen, men där fick skådespelaren Peter Järn ha kalsonger på sig.
   – När det gäller nakenhet får skådespelarna i mina uppsättningar själva bestämma. Peter kände att han inte ville vara helnaken vilket jag självklart accepterade. Han stod upp under lång tid vilket gjorde honom mer fysiskt exponerad, Annika satt ner. Dessutom var han passiv under sin nakenhet till skillnad från Annika som var aktiv.

Det ingick en våldtäktsskildring också.
   – Ja, det är ju fruktansvärt komplicerat att gestalta. Vi valde att illustrera den med två par skor och att skådespelarna skrattade åt det. På det sättet tycker jag att det blev otäckast: ingen kan sitta och bli kåt, utan det blir bara otäckt. När jag gjorde Sarah Kanes Befriad för några år sedan – där det är mycket sex, naket och våld – valde jag att låta alla ha kläder på sig hela tiden för att få fram texten mer. Sedan kan det så klart hända att man på teatern vill visa något sexuellt, att det finns en anledning att visa något upphetsande. När sexualiteten är som bäst är den ju inte något fult utan något vackert.


Men Stenshäll tycker
att uttrycket att teatern skulle vara en erotisk plats är förminskande:
   – Det låter otroligt futtigt och dumt. På scenen jobbar man, analyserar, prövar, det är en verkstad eller ett laboratorium. Om jag inte skulle hålla på med teater och höra någon kalla det så skulle jag tro att det handlade om att spela in mjukporrfilm. Däremot tycker jag att nästan all dramaturgi har en sexuell drivkraft som en riktning framåt. Sexualiteten finns ju i allt liv, och på scenen ska man gestalta liv.

Maina Arvas

Läs också 
Del 2 i artikelserien: Scensex för nybörjare

Lena Endres artikel i DN
Recension av De dömdas ö
Recension av All we need is love
Recension av Porslinsnegrer
Recension av Hamlet
Recension av Födelsedagskalaset

Mera scensex i urval våren 2010
I Hamlet på Stockholms stadsteater fick Shakespeares 1600-talsmetaforer explicita uttryck i Hamlets och Ofelias laddade hångelscener och med Claudius och Gertrude in action på alla fyra ända fram på scenkanten. Läs recensionen 

I Ole Anders Tandbergs bearbetning av Mozarts Figaros bröllop på Kungliga operan var den gamla feodalrättigheten – att få första natten med tjänarens brud – omskriven till en mer allmän sexuell drivkraft, ett begär som liknar ”barnet som vill ha samma leksak som alla andra” (fritt citerat ur SR P2:s intervju med regissören i samband med vårens utsändning). Läs recensionen 

Moment:teater spelade Stig Dagermans De dömdas ö. Dagermans problematiserande av sexuella relationer innehöll här dels en ung kvinna som bjuder ut sig – Annika Olsson gör henne helt naken – och dels en våldtäktsscen, som illustrerades symboliskt med två par skor som ett slags dockteater. Läs recensionen

Uppsala stadsteaters En midsommarnattsdröm utspelade sig till stor del på reggaefestival och Shakespeares sexuella preferenser, på den tiden skrev man ”kärlek” också när man menade rent ”sex”, är helt uttalade och fick stort spelrum bakom tunna, avslöjande tältdukar på festivalcampingen. Frispråkigheten manifesterades inte minst i Özz Nûjens/Pucks ståuppor, i direkt tilltal mot publiken. Läs recensionen

I Drottning Kristina på Stockholms stadsteater ramades lesbiska sexscener in av manusets uttryckliga genusteorier vilket skapade bilden av en kvinna som tar vad hon vill ha. Läs recensionen

David Harrowers Blackbird är med sitt pedofiltema stark redan på manusnivå. På Göteborgs stadsteater blev Andrés Limas iscensättning av det tolvåriga våldtäktsoffrets konfrontation med pedofilen stundtals outhärdlig, skrev Nummers recensent. Läs recensionen

Carmen är, i Bizets berömda opera, ursprungligen en förförisk, sexuellt laddad varelse. På Backa teater försökte man frigöra sig från den exotistiska bilden av den förföriska zigenerskan. Carmen, som spelades av två personer, averotiserades och något så ovanligt som en relativt omotiverad, manlig nakenchock fick publiken att börja fnissa.Läs recensionen

När Stockholms stadsteater i Skärholmen spelade HC Andersens Flickan och de röda skorna – under titeln De röda skorna – för en publik i åldrarna 6-9 år och 16-19 år funkade de dubbla spåren utmärkt – begäret efter ett par röda skor har olika symbolisk innebörd för olika åldrar. Läs recensionen

I Christina Ouzounidis Naturen, vanorna, tiden, moralen på Teatr Weimar (2009) – ett ifrågasättande av all identitetsfixering – bar skådespelarna hudfärgade trikåer. Med ett ironiskt fikonlöv för könet. Det är teater: att markera nakenhet i stället för att vara naken. Läs recensionen 

Samma kroppsstrumpa dök upp i Spinning Jennys När man blir stor blir man f****a, även den på Teatr Weimar. Här var den teatrala maskeringen av det realistiska könet än viktigare, eftersom monologen handlar om sönderslitande tvehågsenhet inför könsbytets absoluta krav på antingen eller, menar vår Skånekritiker. Läs recensionen

”Aldrig har väl sex framstått som så enformigt och tråkigt som när de två dansarna, Stephanie Cumming och Alexander Gottfarb, i en av de föreställningens tolv scener gestaltar ett sexualliv på tomgång med sitt tröstlösa juckande i olika ställningar”, skrev vår danskritikerom föreställningen Running Sushi som gästade Dansens hus i februari. Läs recensionen

I Teatermaskinens föreställning Zoembient förekom en helnaken, krampande, dreglande och stönande man i hela första akten, men scenen visade just en mentalt naken man, fullkomligt avsexualiserat eftersom det rörde sig om en tortyrscen. Läs recensionen

I den redan till titeln provokativa Porslinsnegrer på Månteatern i Lund bredde man på med en stönande sexscen som anslag, dock bakom lätt transparenta vita hängen. Men ändå tydlig nog för att göra publiken lätt fnissig, hetkindad och kanske mer mottaglig för den följande filosofiska diskussionen om makt, kön och begär. Läs recensionen

All we need is love på Malmö stadsteater diskuterade homosexualitet genom att iscensätta sex livsberättelser från Malmöbor i en communityteatralisk show med stora känslor, sexsnack och en hel del naket på scenen. Läs recensionen

I enmanshowen Dyngkåt och hur helig som helst beskrev Mia Skäringer en sällsynt svinig våldtäkt bara med ord, enligt Nummers teaterkritiker med ett tonfall som om hon berättade en rolig historia, vilket gjorde att d letade sig extra långt innanför huden på en publik som dessförinnan skrattat sig vidöppna. Läs recensionen

I Teater Giljotins uppsättning Negerns och hundarnas kamp bjöds det på såväl svettiga som avklädda överkroppar i den afrikanska hettan. Och så en ganska traditionell sexscen. Det vill säga vit äldre och påklädd man belägrar yngre kvinna med kort kjol och utan trosor. Läs recensionen 

Tonårsteater är ofta fokuserad på just sexliv, så också Hjärtats beatbox på Dramatens Elverket med vilda snopp- och tuttdiskussioner, gränsöverskridande kyssar, lite nakna bröst och masturbation på agendan, dock inga verkliga sexscener. Läs recensionen

Masturbation och homosexualitet var också inslag i ungdomsuppsättningen Teater de Vills En (lek)tion i kärlek som i övrigt också pustade och frustade av gränsöverskridande sexualitet, men utan att verkligen ”göra det” på scenen. Läs recensionen

Homoerotik var också ett starkt inslag i Citizenship, även den på Elverket och med mycket sexsnack och långa kyssar både kvinnor och män emellan, vilket fick tonårspubliken på premiären att reagera med blandade känslor. Läs recensionen

Byxroller i all ära, men några homerotiska kyssar enligt ovan exempel lär vi aldrig se i operans värld. I varje fall fanns det mycket kvar att önska beträffande genusanalys när Göteborgsoperan satte upp Thaïs i mars, om en munk som vill frälsa en kurtisan från ett syndfullt liv. Hallå rollanalys! Måste en hora alltid bara vara en hora? Läs recensionen

Kommentera!
Har du sett någon scen som på ett innovativt sätt har försökt gestalta sexualitet eller nakenhet inom scenkonstens sfär, alternativt att du har andra åsikter i ämnet? Utnyttja kommentarsfältet nedan

Maina Arvas

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare