Henrik Ibsens moralitet och vandringsepos från 1867 lockar ständigt till nya tolkningar även om författaren aldrig menade att Peer Gynt, en uppgörelse med den egna självbilden, skulle sättas upp som teater. Regissören Katrine Wiedemann gör, trots att pjäsen mer än halverats, inget våld på texten utan vaskar intelligent och ekonomiskt fram det existentiellt essentiella.
Gynt bryter av den traditionella brudvalsen med lite John Travolta-moves innan han rövar bort bruden för en ”ritt” i uthuset. Alltid redo att glänsa i paradgrenen att vara sig själv. Kungason, kejsare, profet eller vapenhandlare. Peer i Magnus Kreppers gestalt är en man med alla talanger i alla åldrar samtidigt. Visserligen mer åt det bedagade medelåldershållet än i sin ungdoms vår. En narcissist som lockar och förskjuter med samma glöd. En sexmissbrukare som besvärjer döden med själlösa knull.
Självbedrägeri är också något han behärskar till fullo, så när kärleken drabbar honom går han ”utenom”, omvägar för att få respit innan giftermålets bojor, liksom han ber om uppskov när knappstöparen till slut står redo att gjuta om hans odugliga figur till något bättre.
Krepper fyller med självklar pondus och solkiga kalsonger sin ansvarssmitare med vemod och trött skälmaktighet. Den mer flankerande sjumannaensemblen agerar både som kollektiv med härligt fysiska utspel, men får också glänsa i lysande enskildheter. Obetalbara är Frida Westerdahls sagolikt vulgära och hämndlystna Ingrid, Sven Ahlström som diabolisk präst och Jakob Eklunds bonde med trolskt ekande vibrato. Maria Salomaa gör den egentligen rätt hopplösa rollen som oantastliga Solveig, i vars kärleksfulla knä Peer finner försoning, till en varmt lysande solstråle.
Scenografen Maja Ravns tidlösa och geografiskt oidentifierbara scenrum, med en fond av tomma fönsterkarmar i ett tredimensionellt nätmönster, låter berättelsens fantasmagorier och drömska karaktär få yvigt spelrum. Samtidigt hålls brunstiga troll och spastiska dårar i strama koreografiska regityglar.
Scenfragment binds sömlöst samman understött av Linus Fellboms dynamiska ljus och Michael Breschis och Håkan Åslunds virtuosa ljudarbete. Särskilt suggestiva, närmast filmiska, blir skeppsbrottets böljande undervattensdans och Peers ålande mot dödsrikets portar.
Det estetiskt tilltalande utanpåverket hotar emellertid aldrig att överglänsa pjäsens fundament. Frågan kring hur vi ska förmås att vara sanna mot oss och insikten om att livet levs bara en gång. Det är stilrent vackert och smärtsamt sjaskigt på en och samma gång.
Loading ...
