Under Terriers sju år har teatern varit en oas för oss som vill ha mer innehåll än yta på scenen. De egenskrivna pjäserna har ofta drabbat publiken med hårda knytnävslag, mitt i solar plexus. En av mina starkaste teaterupplevelser någonsin var när jag bevittnade pjäsen Jag skulle ha ropat för länge sedan. Men även den bästa och mest spännande sagan måste ha ett slut. Vi har anat det länge, men inte riktigt velat ta det till oss. Premiärerna har inte duggat lika tätt och de fyra ursprungliga skådespelarna har en efter en lämnat gruppen. Så nu står vi här, lite med sorg i hjärtat och lite nyfikna på det som komma skall. För Teater terrier kommer att fortsätta att existera men under ett nytt namn och ny inriktning. Kvar av den ursprungliga kärnan blir Anders Carlsson som också är regissören för denna sista föreställning under Teater terriers namn.
Finaltiteln Best of Dallas hänvisar till sex utvalda scener ur såpornas såpa från 1980-talet och konceptet att föra fram scenerna är lika enkelt som det är genialiskt. En kort sekvens ur något avsnitt visas på stora filmdukar och spelas sedan upp överdrivna och förvanskade i något av de små studiorum som finns uppbyggda på scengolvet.
Som publik kan man välja att uppifrån bevittna scenerna från träramper som byggts runt studiorummen, eller att titta på samma scener i realtid på filmdukarna. Utrustade med lösrumpor med stora rövhål och dildos ikläder sig de tre gästskådespelarna Elmer Bäck, Rasmus Slätis och Jakob Öhrman från den svensk-finska teatergruppen Nya Rampen i Helsingfors, rollerna som JR, Ray och Jock. Med porrfilmens estetik, både beträffande scenografi och skådespeleri, bjuds det på väldigt mycket runkande, påsättande och incestuösa anspelningar.
Till en början är det riktigt kul att se när skådespelarna leker med de endimensionella och stereotypa mansrollerna. För här handlar det mer om en teaterlek än om skådespeleri. Men i längden blir det tjatigt eftersom scenerna saknar en utveckling och slutar på ett och samma sätt; en orgie i sexuella perversioner. Även om grundtanken är att genom förlagan Dallas, med sina stereotypa könsroller, utforska den patriarkala strukturen och den manliga sexualiteten så sträcker den väl sig lite längre än vad penisen räcker.
Fotnot:
De tio första avsnitten av såpan Dallas är helt eller delvis inspirerade av Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” Mästerregissören själv lär ha varit mycket förtjust i såpan.
Loading ...
