Shakespeare – den absoluta sanningen på Pustervik

Det är inte utan att jag känner mig lite stel, Lasse Beischer behöver inte mer än sticka fram sin röda näsa för att publiken ska brista ut i spontana applåder och gapskratt. Men sakta börjar min rädsla övervinnas. För visst gör Beischer en älskvärd figur med överväldigande charm och nästintill total publikkontakt. På första bänk hittar han sina mer eller mindre frivilliga motspelare och han agerar på allt från underliga skratt till hostningar. Föreställningen bärs därmed helt av publiken och när energin i salongen sackar, sackar Beischer. Därför förvånar det mig att han galopperar iväg så att föreställningen blir nästan en timme längre än utsatt tid. Varken hans eller vår energi räcker till.
   Bakom produktionen ligger 1 2 3 Schtunk, som nu verkar ha avverkat merparten av klassikerna. Den här gången använder de sig nämligen av nyskrivet manus där Shakespeares eget liv är förlaga. Författare är inga mindre än av Shakespearesällskapets ordförande Roland Heiel och Lasse Beischer själv. Men nu handlar det om så kallad Stand Up Commedia och ramberättelsen underordnas utsvävningarna. Somliga halsbrytande och roliga, andra, som de oundvikliga klichéerna kring kvinnligt och manligt, mer mossiga. Jag kommer på mig själv med att sitta och vänta på att tråden ska tas upp igen och inser att poängen går mig förbi. För mig lyfter det först när Beischer hittar tillbaks till Shakespeares text och gör den till sin egen.