Shakespeare i sydvästMera skratt än gråt. Henri Kokko och Lasse Beischer i 123 Schtunks clownversion av Rickard III är en av de tre Shakespearesföreställningar som Björn Gunnarsson sett i sommar.
Fördjupning [2008-08-05]

Shakespeare i sydväst

SOMMARKRÖNIKA. I sommar har några föreställningar i Danmark och sydvästra Sverige – två av William Shakespeares blodigaste kungadramer i tre olika versioner – fångat Björn Gunnarssons uppmärksamhet. Tragedi som sommarunderhållning, fungerar det?

Två av Shakespeares blodigaste kungadramer i tre olika versioner. Det är vad som erbjudits sommarteaterpubliken i sydvästra Sverige i juli. Inte precis i linje med utomhusteaterns tradition att alltid vara farsigt underhållande kan man tycka.

Men det är klart, när 123 Schtunk gör Rickard III blir det förstås mera skratt än gråt. Även om det också smyger sig in ett vemod, när Lasse Beischer och Henri Kokko gör kommenterande mellanspel i form av countryballader till gitarr.
   Men det starkaste distanseringsgreppet är att Beischer gör sin Rickard helt utan kroppsliga later och defekter. Ingen släpande gång, ingen deformerad hand med andra ord. Det är ett utmärkt grepp för att vända bort alla publikförväntningar. Kungen är här en modersbunden, något barnslig men elegant mafioso i svart kostym.
   Merparten av föreställningen består förstås av publikimprovisationer i vanlig Schtunkanda. Med historien rasande förkortad och koncentrerad på alla mord. Så blir den en kombination av underhållning och grymmaste tragik.


Saskia Husberg, Sara Kihlman och Lotta Thosteman i Sommarteater på Krapperups Macbeth. Foto: Anders Malmberg

I Martha Vestins och Krapperups sommarteaters Macbeth är däremot förhållandet det omvända. Det är en – för nutida förhållanden – ovanligt texttrogen föreställning, över tre timmar lång.
   Här består den avväpnande humorn i inpass. Publiken vandrar runt på spelplatsen, och för att bibehålla suggestionen möter man skådespelarna vid hållplatser utefter vandringsvägen. Vid en av dessa stationer sitter häxorna, som är tre gällröstade tanter i beiga kappor, och håller kaffepaus med termos och fikabröd. Det är sublimt roligt!

Samma idé drabbade polska gruppen Teatr Biuro Podrozy när den kom till Kronborgs slott för årets Hamlet Sommer-uppsättning. Det vill säga att leda publiken längs slottets vallar och spela upp scener med dessa som realistisk kuliss.
   Macbethuppsättningen som sådan är gravallvarlig, en svart dödsmässa med ett koncentrerat fokus på våldet och kriget: en varning för maktgalenskap, vars samtidsanknytning åstadkoms med pistoler och gamla militärmotorcyklar.
   Lite trött kan man bli på detta ständiga esteticerande av nittonhundratalets krig, som ett slags teatralt standardtecken för allt militaristiskt våld, förtryck och övergrepp. Men naturligtvis har kostymeringen som Wehrmachtsoldater en helt annan och mycket djupare innebörd på polsk grund.
   I den polska Macbethversionen blir de komiska inslagen ofrivilliga. Som när motorcyklarna fastnar i det skrotskulpturliknande prosceniet, eller när kungakronan trillar ner över ögonen på Macbeth. Men häxor på två meter långa styltor, ett slags obönhörliga hämndefurier, är en anslående syn.


Jörgen Düberg och Fransesca Quartey i Sommarteater på Krapperups Macbeth. Foto: Anders Malmberg

I Krapperups version vandrar lady Macbeth sömnlös på slottets murar, under en riktig måne bland drivande skyar: en verkligt magnifik suggestion, som naturen själv välvilligt bjuder regissören på.
   I den polska Macbeth blottas den galna ladyns hängda lik chockartat när en dörr slås upp i prosceniet. Båda versionerna har förstås stark effekt, men den polska har mer gemensamt med skräckfilm än med traditionell teater. Shakespeares eget magiska trick, Birnams skog, slarvas tyvärr bort i båda uppsättningarna.

För den som vill ligga i den teaterestetiska frontlinjen är förstås inte så att säga naturlig naturalism något åtråvärt. Martha Vestin kan i kraft av ålder och erfarenhet strunta i det, och frossa i de läckra scenerier som hennes spelplatser bjuder på.
   Teatr Biuro Podrozy lyckas faktiskt förena både miljösuggestion och modern antiteatralitet: deras Macbeth är närmast en performance med starka effekter, varav en del kommer av spelplatsens arkitektur och topografi.

Komedin måste inte ha ensamrätt på sommarteatern. Det går utmärkt att spela tragedi med konstnärliga ambitioner, särskilt om man utnyttjar spelplatsens inneboende scenografikvaliteter.
   Men det får gärna vara lite roligt emellanåt också, med distanseringseffekter som inte raderar ut suggestionen, men som ändå förhindrar det överpretentiösa pekoralet att framträda.

 

LÄNKAR
123 Schtunk
Sommarteater på Krapperup
Teatr Biuro Podrozy
Hamlet Sommer

Björn Gunnarsson

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare