Pjäsen det handlar om hette ursprungligen Reigen, skrevs av Arthur Schnitzler och hade urpremiär i Wien 1921 – med åtal som följd.
La Ronde fick den heta när Maz Ophuls 1950 gjorde film av historien. Nu var tiden mer mogen och det blev succé. Så blev det 1990-tal och brittiske dramatikern David Hare tog tag i sprängstoffet. 1998 spelades adaptionen Blue Room på Donmar Warehouse i London med Nicole Kidman och Iain Glen i rollerna. Och det var där Daily Telegraph-recensenten satt och dreglade.
I Dramatenversionen har pjäsen fått titeln Tio exempel på kärlek.
– Vi diskuterade olika namn och ett förslag var Tio gånger sex, men vi tyckte att det lät så plumpt, berättar Angela Kovács. Det blir tråkigt om allt bara ses från sexsidan, även om det nu råkar hampa sig så att allting slutar där – i sänghalmen eller på köksbordet eller var de nu håller till. Vi tycker att pjäsen handlar mycket om längtan.
Upprepade passioner
De har just avslutat veckans repetitioner och regissören Eva Dahlman rusar som ett yrväder genom sceningången och vinkar hej till sina skådisar – Shanti i svart Bondelidskinnjacka och Angela, som efter intervjun ska ta tåget hem till maken och 1,5-åriga Jonatan i Malmö. I hissen upp till Dramatenfiket ber hon om ursäkt för att hon stinker vitlök – något som hennes motspelare borde ha mer att invända mot än en reporter som för säkerhets skull ändå bänkar sig på behörigt avstånd på andra sidan kaffebordet.
I pjäsen länkas tio personer samman i en kedja av erotiska möten. Horan gör det med taxichauffören, som gör det med barnflickan, som gör det med studenten, som gör det med den gifta kvinnan, som gör det med politikern och så vidare. Shanti och Angela gestaltar samtliga roller, och även om ljuset släcks just när det är dags för själva sexakten, blir det ändå ett och annat ganska intimt möte dem emellan under kvällens gång.
– Visst kan det kännas konstigt att stå och råhångla med en kollega på scenen, säger Shanti. Med tvåhundra människor som sitter och tittar är det inte direkt något passionerat ställe. Men det får man ta som skådis. Det är bara att flamsa igenom den grejen på repetitionerna och gå in i det.
– Egentligen tycker jag att det är samma problematik vad gäller alla känslor, fortsätter Angela. Som skådespelare hämtar man näring från sitt eget jag, men man går inte upp på scenen och är privat. I den här pjäsen står vi inte där och blir kåta, lika lite som man känner sin egen sorg i en pjäs där rollkaraktären sörjer.
Men vad händer då om någon i publiken sitter och hetsar upp sig, som i fallet med den redan nämnde recensenten?
– Det där var jag faktiskt med om när jag spelade Skönheten i byn på Helsingborgs stadsteater i våras, berättar Angela. Den tjejen skulle klä av sig och springa omkring en halv jävla akt i BH och trosor. En kväll var det några tonåringar i publiken som började vissla så fort min motspelare rev av mig klänningen. Då blev det lite svettigt. Det fanns inte längre någon överenskommelse mellan publiken och oss – det bara ballade ur totalt.
Sex som drivkraft
Något både Shanti och Angela är övertygade om är att många kommer att rodna igenkännande åt situationerna i Tio exempel på kärlek.
– Karaktärerna är förstås överdrivna, men deras strävan efter att uppgå i någonting med en annan människa är allmängiltig, säger Angela.
– Sex är ju en enormt stor drivkraft, fortsätter Shanti. Och ett outtömligt ämne. Jag vet inte om pjäsen har något jättetungt budskap, men den handlar om relationer och passionerade möten och det är något som berör alla.
– Sex är ju alltid ett uttryck för någonting, säger Angela. Ingen sund människa knullar runt hundra personer på en vecka i strävan efter enbart sex. Kanske behöver den människan självbekräftelse, kanske vill hon komma någon vart i sin karriär, kanske söker hon kontakt.
– Fast egentligen handlar det nog bara om sex, skrattar Shanti, varpå Angela utropar:
– Shanti!!! Nu skulle jag försöka göra ett fint inlägg.
Av den retsamma tonen att döma verkar de två trivas ihop. Det är heller inte första gången de står på scenen tillsammans. 1996 medverkade de i Noréns Kliniken på Göteborgs stadsteater – också då med Eva Dahlman som regissör.
– Vi hade kul ihop förra gången, säger Shanti.
– Ja, och när man gör något sånt här litet och intimt – då är det jävligt viktigt att passa ihop, fortsätter Angela. I den här typen av scener skulle det kännas jättestressigt att ha en motspelare som jag kände att jag blev nervös av. Det är viktigt att det inte är en massa attityd i vägen och det är det inte mellan oss.
Svartsjuka?
I likhet med Elverketuppsättningen av Ben Eltons Popcorn vänder sig Tio exempel på kärlek till en något yngre publik än den som vanligtvis brukar synas på Dramaten.
– Som par kan det nog vara kul att gå och se en sån här pjäs, säger Shanti. Då kan man sen gå hem och diskutera hur man själv beter sig i relationer…
– Men blivande par ska nog inte se den, skojar Angela.
Deras egna respektive lär sitta i premiärpubliken. Vad säger då de om att se sin partner förföra och bli förförd på teaterscenen?
– Min man har inte läst manus, skrattar Angela. Han säger att han ska läsa det, men då säger jag: ”Du vet, jag måste ju ha med det till Stockholm nu”. Nej, men han är cool. Han är själv skådis och regissör och han vet var han har mig.
– Min flickvän förstår väl att det är något hon får ta, säger Shanti. Men hon jobbar med film, så hon är misstänksam. Hon vet hur alla i branschen håller på. Det är ett speciellt yrke på det sättet, att det blir så intensiva möten emellanåt.
Ja, alla som har sett Colin Nutleys branschsatir Gossip vet ju hur det kan vara…
Loading ...
