Sagofrosseri med teaterteoriDavid Lenneman, Rakel Wärmländer och Siri Hamari i Sheher- sagoberätterskan på Stockholms stadsteater Skärholmen.
Recensioner [2010-04-01]

Sagofrosseri med teaterteori

Sheher - sagoberätterskan av Åsa Lindholm
Scen: Stockholms stadsteater Skärholmen
Ort: Stockholm
Regi: Carolina Frände
Scenografi: Jenny Kronberg
Ljus: Lina Benneth
Kostym: Jenny Kronberg
Mask: Carina Saxenberg
Medverkande: Rakel Wärmländer, Siri Hamari, David Lenneman, Bahador Foladi, Emil Almén, Camilla Larsson, Lotta Östlin Stenshäll, Niklas Brommare (musiker) Lars Lind (röst)
Länk: Stockholms stadsteater


RECENSION/TEATER. Sheher – sagoberätterskan utgår från Scheherazade i Tusen och en natt och skulle kunna ses som programförklaring för hela Grymma Sagor- projektet. Här finns en smakfull avvägning mellan sagofigursfrosseri och teaterteori. Cecilia Djurberg får hopp om framtiden när detta ambitiösa projekt går i mål.

Sagorna ur den klassiska bokhyllan har som bekant ett rätt stort fokus på prinsar och prinsessor, och Tusen och en natt är inget undantag, så visst är dom framträdande också i Sheher – sagoberätterskan, som alltså tar avstamp i Scheherazadeberättelsen men får en välkommen genustwist.
   Rakel Wärmländer spelar kvinnan som försöker undgå halshuggning genom att berätta sagor för den onde kungen (som David Lenneman gör till en riktig alfahanne). Hon blandar dock till en rejäl sagosoppa där både Snövit, Rapunzel, Rödluvan och Tusenskinn med flera får vara med, alla duktigt mixade och spetsade med såväl sagokostymer som egna krav på lyckliga slut.  


Sagoensemblen leker teater så det blir rena rama Shrekfesten, medan den realistiska Sheher ångestfylld får stå till svars med båda fötterna på jorden för sina berättelser, inklusive sin egen saga. Vilket rimmar fint med Carolina Frändes uttalade övertygelse om att göra medvetna val som man kan stå för på teatern.
   När Sheher kämpar för att få ihop det hela, slits mellan figurernas önskemål och kungens verklighetskrav på sagorna hon berättar, kan vi också se teaterns inre konflikt mellan suget efter verklighetsflykt och kravet på att reflektera verkligheten. Symboliken i scenografins flyttbara speglar – precis som ensemblen återkommande i hela Grymma Sagor-projektet – är är alltså både tydlig och dubbeltydig. 


Den genusmedvetna förhandlingen blir det enda rätta – för sagan om kungen med sina våldsamma härskarmetoder kan omöjligt behålla sitt slut i dagens ljus, Sheher kan bara inte gifta sig med en man som avrättat hundratals kvinnor som hämnd på en enda otrogen, en blodsprutande brutalitet som vi påminns om med hjälp av Monty Python-drastiska projicerade, animationer. 


Att såna här välgenomtänkta och påkostade teaterprojekt görs för barn är naturligtvis jätteviktigt och nu när Stockholms stadsteater klippt navelsträngen till Unga Klara känns det betryggande att scenen i Skärholmen axlar manteln med en sån här grym nystart.


LÄS OCKSÅ
Nummers recensioner av de andra delarna i projektet Grymma Sagor:
De röda skorna
Hans Christian och den lille vännen
Flickan med tomtebloss
Aladdin 

Cecilia Djurberg

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare