Kapitel 1: Till Umeå!
Kapitel 2: Premiär och applåder!
Kapitel 3: Dagens läxa: slappna inte av för mycket
Kapitel 4: Keep on moving…
Kapitel 5: Stockholm i mitt hjärta
Till Umeå!
Örnsköldsvik 3 oktober
Jag och Vendela, min tekniker, har kört i elva timmar för att komma till premiärstaden Umeå. Vi upptäcker att ju länge norrut vi kommer desto färre stopp blir det eftersom det inte är lika tätt med restauranger och rastplatser. Något som innebär att precis efter måltiden måste man smälta maten innan man kör iväg. Det fattar inte vi, så när vi har kört i två timmar efter en matpaus inser vi att vi är sjukt bajsnödiga – men några toaletter finns inte på många mils avstånd.
Det finaste stoppet – bortom allt bajs – är såklart Örnsköldsvik. Vendela föreslår att vi kan köra in till stan om jag vill. Och det vill jag, Ö-vik var mitt första ”riktiga” hem och många julaftnar har spenderats där, även senare i livet.
Jag hinner få en glimt av stans enda McDonalds som tillkommit efter min tid, men där många kvällar i de tidiga tonåren slösats när jag har hälsat på vännerna igen. Minnet av McDonalds-livet kanske är den största anledningen till att jag känner mig lyckligt lottad som numera bor i Stockholmsområdet: Ö-vik-tiden var lite som Fucking Åmål-syndromet, förutom att i mitt fall berodde utanförskapet inte på någon sexualitet, utan på något mycket jobbigare – kultur! Fast nu finns det tydligen något som heter Sliperiet som anordnar spelningar. Det är coolt. Men Ö-vik bokade aldrig min föreställning (why??). Och därför var det en önskan att ha min premiär i Umeå, så att jag kunde vara lite på hemmaplan – och som en princip. att inte utgå från att Stockholm är kulturens centrum, utan kulturen är snarare där som jag själv vill att den ska vara.
Hotellet som vi bor på ligger strax i närheten av stadens bibliotek som jag känner igen från den tid då min mamma pendlade dit för att plugga och jag ibland var tvungen att hänga med. Här erbjuds ångbad, bastu, bio och så vidare. Och i hissen finns en utmärkelse för att dom inte har någon porr. Och städarna är inte svartskallar, polskor eller negrer. Allt är positivt bortsett från att man är en idiot som tror att man hinner ångbada, basta och så vidare. Det enda vi gör är att sova och kanske hinna äta frukost. Det finns en dator som räddare i nöden för att jag ska kunna skicka iväg den här dagboksanteckningen, men den ockuperas av Mat-Tina som har suttit i kanske tre timmar och inte arbetat febrilt med datorn, Nej, utan pratat i headset på stolen som tillhör den. Förlåt Mat-Tina, men jag har verkligen behövt datorn och Gosh, vad jag blir stressad av att inte kunna få låna den!
Hur som helst: dagen innan premiär organiserar jag och Vendela våra huvuden efter en lång dags färd mot natt – och däckar av trötthet innan midnatt.
Premiär och applåder!
Ersboda 4 oktober
– Är du muslim eller?
Frågan ställs av en tv-journalist efter att jag svarat på var jag kommer ifrån.
– Va? Nä, är du KRISTEN eller? Va? Är du kristen, huh, punk? Are you a Christian Motherfucker? Eller? You talking to Me? säger jag och gör en utmärkt Robert DeNiro-imitation.
– Förlåt, säger han, jag ska aldrig mer bilda mig konstiga förutfattade meningar.
Nä, det hände ju såklart inte. Det enda jag sa var:
– Nä, det är jag inte.
– Nähä, svarade han då.
Och så kunde tv-intervjun börja.
Äsch, intervjun var helt okey. Men jag var otålig. Det är tidigt på förmiddagen och jag har slem i halsen efter en lång förkylning de sista två repetitionsveckorna. Dessutom, hur skulle han kunna veta att jag inte tror på Gud och att jag därför inte förstår varför man ska utgå från att jag har en religionstillhörighet?
Bert Karlsson (jag vet vad ni tänker, men den Bert har lyckligtvis inte infiltrerat teatern) som är chef för Ersboda Folket hus där jag ska ha min premiär, berättar att tv inte har gjort några inslag där på fem år och därför är han glad över att det görs nu.
Det slår mig hur dåligt media bevakar de små kulturarrangörerna som faktiskt har kvalitativ scenkonst och en enorm eld och drivkraft i sin ledning. Bristen på mediebevakning leder i sin tur till att verksamheten inte går runt, inte kan utvecklas och måste läggas ner. Precis som inför valet vart fjärde år är det viktigt att fördela den mediala uppmärksamheten inom olika led. Åtminstone så att det blir rättvist i förhållande till kvantitet och angelägenhet. Mer makt till Bert Karlsson på Ersboda Folkets hus!
Några timmar innan premiär lastar vi av all utrustning, fixar och trixar med scenografin, riggar ljus och riktar lampor, testar ljud samt går igenom några ljud- och ljusmoment. Efteråt dricker jag kaffe, byter om och pudrar fejan. Så går jag igenom några grejer med teatervärdarna angående programblad och insläpp. Allt detta är alltså vår rutin inför varje föreställning. Och nu är det första gången vi ska kolla att allt funkar med det tekniska och vår tidsplanering.
När man under en hel repetitionstid har haft fullt ansvar för allt från regi och utförande till musik och ljus med mera, känns det lite konstigt att slänga ut allt detta inför arrangörer, bärhjälp, tekniker och publik.
Det är fullt med folk när salongsljuset släcks och när jag säger min första rad ”Tillåt mig att presentera mig själv” inser jag: det här är fan bara teater, men ändå mitt verk, mitt jobb att få dom att förstå något jag vill förmedla, min möjlighet att göra någonting jag verkligen vill. Och dom bara tar till sig allt och deltar. Skrattar, applåderar och kommenterar högt under föreställningens gång. Fan, vilka fina och olika människor det finns i min publik. Olika sorters människor som i andra fall inte ens skulle ha sett samma föreställning. Fan, ni är bäst.
Dagens läxa: slappna inte av för mycket
Umeå 5 oktober
Lämnade premiärfesten ganska tidigt. Ville kunna somna till ekot av allt fint som sades vid middagsbordet.
Idag ska vi inta Sagateatern. Inser tio minuter innan föreställningens början att jag har glömt delar av min kostym på hotellet. Hinner dock hastigt lämna programblad till värdarna, innan jag andfått meddelar att ”jag kommer snart, okej?”, varpå dom börjar skratta när jag klampar bort mot utgången, för dom tror typ att jag skämtar…
Vi skjöt upp föreställningen i kanske tio minuter eller lite mer, men det var nog ingen i publiken som märkte av det. Hoppas jag.
Föreställningen går super. Det är självklart svårt att försöka ”göra premiären en gång till”, och jag tycker att jag hade lite väl låg energi och är uttorkad i munnen av vattenbrist och av att springa fram och tillbaks några minuter innan. Men publiken triggar mig att trigga mig själv mer. Publiken är som en föreställning i sig, lite ”Ricki Lake”stämning med ”uuuh”-ljud, skratt och efter ett röstinspelningsmoment applåderar dom så länge att jag kan inte hålla mig för skratt. Det sitter två kvinnor längst fram som liksom spärrar upp ögonen och kommenterar till varandra när det händer grejer på scenen. Nu kan man tro att jag gör värsta cirkusshowen, men det gör jag ju inte – det är bara ord. Även denna gång är det en väldigt heterogen grupp av människor som sitter i publiken. Bra. Jag vet att en del arrangörer gärna riktar sig till ungdomar i högstadie – eller gymnasieålder när dom ska marknadsföra min föreställning. Men det är inte min målgrupp alls, och jag har försökt för klara det och hoppas att allt går bra till även i fortsättningen. Det är ju konstigt att bara för att jag är ung så förväntas jag göra ”teater för ungdomar”. Nej, det gör jag inte. Jag gör teater. Och hoppas att så många som möjligt kan ta del av det jag gör. Jag tror dessutom att det kan vara svårt med innehållet i föreställningen om man är yngre än 17-18 år.
Jag tror det faktiskt, eftersom att jag tror att den kräver någon form av medvetenhet kring politiska och strukturella strömningar i samhället. Det är ju såklart inte åldersbaserat, men generellt sett – utifrån ett marknadsföringsperspektiv – måste man lägga upp det så. Inte bara ta den enklast möjliga vägen. Den enhet som jag turnerar med inom Riksteatern – det vill säga JAM – har en målgrupp som brukar förklaras som ”gymnasiet och uppåt”. Teater för yngre finns ju på Unga Riks.
Keep on moving…
”Ain’t nothing gonna break my strive, nobody’s gonna hold us down, oh no, I got to keep on moving…”
Hudiksvall 7 oktober
Hudiksvall dementerar alla tidigare påståenden om ålder och publik. I min publik finns en grupp med 13-14-åringar, en massa i gymnasieåldern – och så äldre människor. Men alla är med liksom. Och efteråt är det ett gäng jättecoola människor som kommer fram och vill ha autografer i sina blädderblock och jag sitter skitlänge för dom vill att jag ska rita stjärnor, ögon, och hjärtan, haha. Min tekniker Vendela berättar efteråt att när jag gått och dom sprungit iväg så säger dom till sin andra vänner att ”hon var JÄTTESNÄLL, hon var verkligen det, ni kan också prata med henne – hon ritade också”.
Marcus Birro skrev i sin dagbok på Nummer från 2003, när han beskrev turnélivet, att han hade fått skamlösa förslag av allt för unga kvinnor. Men jag undrar var alla dom skamlösa förslagen är nånstans? Jag har inte märkt av dom. Hittills har inga allt för unga kvinnor kommit fram till mig med skamlösa förslag. Inte heller allt för unga pojkar. Men jag antar också att jag snarast skulle betraktas som pedofil om jag skrev om det. Vad betraktas som ”allt för ung”, 6-7 år yngre? Nä, 13-14-åringar är inget för mig. Det var roligt att rita teckningar åt dom och höra dom berätta om min föreställning för mig. Vad dom tänkte och så.
Efter föreställningen blir det skönt att få komma till hotellrummet och vi sover ut, för att dagen efter bege oss hem till Stockholm. Men jag håller nog fast vid mitt förra påstående: eftersom att jag hela tiden kände att jag behövde ”anpassa” föreställningen efter de yngres förförståelse. Helt plötsligt hamnade det mest essentiella i skymundan i förmån för de mer ”roligare” delarna. Så får det inte bli.
Men the past is the past, nu bär det iväg på fler äventyr.
Vi hörs igen dagboken!
Stockholm i mitt hjärta
11-17 november
Förut hade jag en del fördomar om Stockholmspubliken som enbart baserade sig på andra turnerande människors åsikter. Exempelvis att den skulle vara väldigt dryg därför att den stockholmsbebodda publiken matas in allt för ofta med kultur, vilket har gjort den bortskämd. Den vill gärna ha ett kritiskt förhållningssätt till vad den ser, just enbart för att den har slutat kunna njuta och måste sysselsätta sig under sin förpliktigade tid som publik.
För min del har dessa påståenden inte varit en farhåga. Hela min grej går ut på att uppmana till ett slags kritiskt tänkande. Men också att dra med folk i en överenskommelse för att lura dom och bryta den. Därför ligger farhågan snarare i försöken att snärja in en publik som har supertaggar mot den där totalt förminskade aktrisen som står på scenen.
MEN ACK! Så är det inte när jag nu står på Södra teaterns scen Kägelbanan och har en märklig totaloverklig hej-jag-står-utanför-min-egen-kropp upplevelse. Publiken är med på alla sätt: skrattar, applåderar jakande när dom gillar nåt extra mycket, fokuserar sig när det behövs, och skiftar i känsloregistret. Jag påminns om en fråga jag nyligen fick i en intervju: men vilka fördomar har DU, Shima? Även om det är en rolig fråga så är hela vitsen med att ha fördomar just det faktum att man inte vet är det är fördomar man har. Skulle man veta att man hade fördomar skulle man ju veta att det inte låg någon sanning i dom – och då skulle ju fördomen sluta existera. Det går alltså att inte vara medveten om sina fördomar. Däremot kan man ha förutfattade meningar om saker och ting, men det är en helt annan doktorsavhandling.
Efter att ha fått stående ovationer och sprungit in och ut ett antal gånger för att applådtacka min kära publik, måste jag ju såklart annonsera festen som tar plats efteråt.
Där finns en del människor jag känner, och folk jag inte känner. Det är en ganska soft tillställning och jag hinner knappt dricka en öl för att människor står som karuseller som jag slungas till och växlar mellan. Jag får höra så mycket fint om min föreställning, som jag inte vill dela med mig av, för sådant låser jag in. Men jag har verkligen svårt att njuta då jag vet att det inte är en avslutningsfest, det är ju till och med bara början på turnén, och det finns väl ingen anledning att hela tiden fira att den har börjat så fort man får chansen? Inte konstigt att det är så många skådespelare som har alkoholproblem. Bortsett från att hela jobbet ibland går ut på att kanalisera jobbiga känslor, så tror jag att det här ständiga firandet och skålandet är en avgörande faktor. Men det kanske bara är en fördom att alla skådisar är alkoholister. Fast det kan jag ju inte veta, för jag vet inte sanningen, alltså vet jag inte om det är en fördom eller inte och därför kan jag tryggt vaggas i mina egna övertygelser. Vilken modersfamn okunskapen är, citerat Shima Niavarani 2005, haha.
Jag tar mig hemåt i god tid för kunna sova. Nej, jag ljuger. Jag är kvar där ganska länge, och har skitkul tack vare min producent Linda Ajax som har ordnat det så fint som hon har gjort med dj Sweet-tees funkiga beats och chips. Men sen, jag lovar, sen åker jag hem. Ligger i sängen och försöker smälta kvällens föreställning. Går igenom den i huvudet och tänker på att härnäst följer ännu en föreställning på Kägelbanan, en i Sigtuna, två i Uppsala och två i Hallunda. När jag ligger under täcket och tänker vet jag ju inte hur det kommer att bli, kommer det bara gå nedför nu bara för att det har gått superbra hittills? Kommer turnélivet att slita ut mig så pass att när jag väl kommer hem, och tänker att nu kan jag äntligen fira som riktigt teaterfolk, istället ser ut som någon som ingen har stor lust att fira med?
Men med facit i handen inser jag något som Emma Kjellander (Riksteatern/JAM:s chef, Shimas egen anm.) påminde mig om, som Hemingway sagt: ”Have a story, tell it”. Vad jag har kommit fram till, åtminstone så här långt, är att hemligheten ligger just i det. Man får se sig själv som en missionär, man är där för att berätta något som man själv tycker är så viktigt att man dessutom skrev ner det. Och man tog beslutet att offentliggöra det, sen får man lita på sina val och köra järnet.
Att fortsätta köra järnet helt enkelt, det är allt jag har att avsluta detta dagboksinlägg med.
(Fortsättning följer)
Loading ...
