Den ene är barnlös och har nyligen förlorat sin fru i en bilolycka, den andre har just lämnat sin flickvän och deras baby. Den ene bor tillfälligt på ett pensionat och den andre sover visst över på jobbet. John (Ulf Brunnberg) är nybliven patient och Ian (Björn Lönner) nybliven terapeut, och de speglar sig i varandras livsöden i den gröna skinnsoffan på ett vindskontor i Dublin. Där även birollerna (Hilderun Gorpe som både flickvännen och den döda hustrun, Ulf Stenberg som tufsig manlig prostituerad) passerar.
Ulf Brunnberg briljerar som lätt parodierad renodling av Östermalmspubliken i salongen. Ljus, solbränd, välfriserad, ledigt uppkavlad, mockaskor med liten tofs. Snackar på, käften går som smort, byter ständigt ställning i soffan med subtila fysiska tics och lyckas väcka en smula intresse och ömhet för något jag trodde jag var innerligt trött på – en medelålders man i kris, som precis börjat analysera sig själv för första gången.
Ja, båda männen krisar så klart, och fram kommer otrohet, övergiven gudstro, förtryckt homosexualitet och andra gamla spöken – det sista även bokstavligen.
Shining City har valts ut för att passa i fin-indie-teaterscenen Playhouses off-broadwayambition. Att servera newyorkskt mingelvänlig kvalitetsunderhållning med hjärta och hjärna, ge dig något att tänka på över ett glas vitt – ”en minnesvärd kväll i erfarenhetsbanken” som det står i programmet.
Traditionen är realistisk och psykologisk med en twist, berättelsen Short cuts-fragmentarisk och dialogen texttung. Det här är pjäsen som ger de avbrutna meningarna ett ansikte, manuset måste vara pepprat av …-pauser.
Men hur det än pratas och pratas, blir i slutändan inte mycket sagt. Och trots mascararinnande äkta tårar känns det polerade och slicka för platt och tomt.
Loading ...
