1989 hade begreppet feelgood varken hunnit uppfinnas eller devalveras. Jag hade ett lyckopiller i alla fall – Shirley Valentine. Så fort vi hade tråkigt tittade jag och min mamma på en blek vhs med världens bästa Pauline Collins i rollen som den vissnade hemmafrun, som drar till Grekland och hittar livsgnistan. Willy Russels monolog är ett litet mästerverk, ständigt spelad, och översatt till alla möjliga språk.
Utom teckenspråk, då. Så Tyst Teaters uppsättning är faktiskt världsunik. I programmet finns ett tackbrev från Russel till regissören Michaela Granit.
Hur det fungerar? Alldeles utmärkt. Gunilla Vestin Wallin gör en intensivt teckenspråkande Shirley i grå joggingbrallor och trött frisyr. Sylvia Rauan är hennes röst, och symboliserar samtidigt ”Väggen”, hennes bästa vän och samtalspartner.
Den ovanliga dialogen är tajmad med koreografisk precision. Tempot är harmoniskt saktfärdigt. Vestin Wallin tar plats och har den rätta, ironiska Shirleycharmen. Det går inte att ta miste på, även om man som jag inte kan teckenspråk.
Rauans lyriska sätt att tolka Shirley med ord och kropp är följsamt utan att bli anonymt. Hon tar på sig övriga biroller också. Den vuxna dottern är lika komisk med sitt trotsiga gnäll som den grekiske älskaren med sitt övertydliga machomanér.
Det enda irritationsmomentet är faktiskt att skådespelarna verkar tröttna på slutet. Den stora textmassan blir lite för tung, och Rauan orkar inte riktigt glida igenom hela föreställningen med samma lätthet. Förhoppningsvis är det något som ordnar sig efter några genomkörningar.
Slutligen måste jag dela ut en liten sky av guldstjärnor för scenografi, ljud, ljus och film. De snygga lösningarna visar precis var ett Shirley Valentine-skåp ska stå.
LÄNK
Se turnéplanen hos Riksteatern.
Loading ...
