För den som inte haft tillfälle att besöka Skottland kan jag berätta att det verkligen är så vackert som det sägs där. Och i centrala Edinburgh finns nästan inte ett enda av dessa 60-tals betongpissoarer till hus som misspryder de flesta europeiska storstäder. Stenhusen har samma färg som de omgivande berg de huggits ur och alla hustak är fulla av små skorstenspipor. Det måste vara en vacker syn
på vintern när röken blandar sig med den iskalla, havsfuktiga luften.
Edinburgh är en ganska stor stad: det tar drygt en timme att promenera från huvudgatan Princes Street ner till hamnen. Staden är byggd kring Edinburgh Castle som reser sig majestätiskt över hustaken på toppen av den ravin som delar staden. Detta är alltså platsen för en av världens största teaterfestivaler.
Många festivaler samtidigt
Under festivalveckorna kryllar staden av aktivitet. Edinburghfestivalen består egentligen av fyra festivaler: en filmfestival, en operafestival, en bokmässa och så teaterfestivalen. Utöver den internationella teaterfestivalen som kallas ”Showcase” och är en biennal för inbjudna teaterarbetare från hela världen, märks den så kallade fringe-festivalen som startades redan i början av 50-talet. Här spelar hundratals grupper otroliga 1500 föreställningar under tre veckor.
British Council arrangerade årets Showcase, som bestod av ett 30-tal föreställningar. Bland deltagarna märktes Frantic Assembly, Unlimited Theatre, Hoipolloi Theatre, Suspect Culture, Paines Plough Theatre Company och Sgript Cymru.
Förnyare av den politiska teatern
Traverse Theatre är utan tvekan en av Storbritanniens viktigaste teatrar. I 37 år har teatern arbetat med att ta fram ny – företrädesvis skotsk – dramatik. Traverse Theatre var i år värd för två Showcase-föreställningar: Gagarins Way av Gregory Burke och Wiping My Mother´s Arse av Iain Heggie. I Gagarins Way möter vi Eddie och Gary som arbetar på en fabrik i Dunfermline och är minst sagt missnöjda med sina jobb. Men när de kidnappar företagets utländske chef för att tala förstånd med honom får de veta att de lever.
Gagarins Way är ett intressant försök att förnya den politiska teatern som genre. Den var dessutom en av de rappaste och roligaste föreställningar jag såg under mina tre dagar på festivalen.
Tillgänglig fysisk teater
En annan sevärd föreställning på festivalen var den sjuka farsen Sweet Bobabola av Hoipoloi Theatre. Handlingen i korthet: två utomjordingar landar på jorden – uppdraget är förstås att ta över planeten. Genom att baka kakor som innehåller den magiska ingrediensen ”bobabola” skall de tvinga jordborna till kollektivt självmord. Den som äter en bobabola-kaka lyder nämligen minsta vink. Men livet som bagare bjuder på oväntade svårigheter…
Tramsigt? Javisst! Men väldigt roligt. Det är inte svårt att se att Hoipolloi Theatre är starkt influerade av Jacques Leqoc och grupper som till exempel Complicité.
Frantic Assembly presentade sig genom Underworld där fyra kvinnor står i centrum. Föreställningen har beskrivits som ”a 21st centrury ghost story”. Gruppen bildades 1994 och har på bara några år fått ett rykte om sig att skapa spännande och tillgänglig fysisk teater. Bakom koreografin i Underworld står T C Howard, samma koreograf som låg bakom Frantic Assemblys succéföreställning Sell Out. Den gavs under Showcase 1999 och är en av de starkaste föreställningar jag har sett.
Turnerande Paines Plough ordnar nyskrivet
Frantic Assembly kom till årets festival med ytterligare en föreställning: Tiny Dynamite i samarbete med Paines Plough Theatre Company. Dramatikern Abi Morgan har skrivit manuset och pjäsen handlar om två barndomsvänner som delar ett plågsamt förflutet. Vännerna återförenas under en lång, het sommar där de tillsammans rekonstruerar vad som hänt.
Paines Plough har ingen egen scen – bara ett blygsamt produktionskontor i London nära Covent Garden – utan är ständigt på turné över hela Storbritannien. Gruppen har sedan bildandet 1974 hjälpt fram en lång rad begåvade dramatiker varav några blivit internationellt kända, bland andra gruppens dramaturg Mark Ravenhill.
Pjäser som till exempel Tiny Dynamite och Gary Owens Crazy Garys Mobile Disco – som också presentades under Showcase 2001 – är det direkta resultatet av det arbete för att ta fram ny, brittisk dramatik som Paines Plough, med sin konstnärliga ledare Vicky Featherstone, i åratal har bedrivit. Dramatiker som Sarah Kane, Abi Morgan och David Greig – mannen bakom den Glasgow-baserade gruppen Suspect Culture – har av grupper som Paines Plough och Royal Court Theatre uppmuntrats till att skriva för scenen.
Det är detta aktiva arbete från institutionernas sida som skapat förutsättningarna för den nya brittiska dramatik som utgjorde stommen i Showcase 2001 i Edinburgh.
Loading ...
