Siegfried på Kungliga operan

I Siegfried går Holm i klinch med Wagners övermänniskoideal och Lars Cleveman i titelrollen har ingen lätt uppgift. I första akten får han kämpa med ett tempo som är så lågt att det omöjliggör för honom att bygga upp den energi som skulle ha gett ”Siegfrieds smidesvisa” det rätta machostuket. Gestaltens hjältestatus undermineras också av att Cleveman inte förmår hävda sig röstmässigt i jämförelse med de övriga manliga sångarna.
   Men Holm nöjer sig inte med detta och Mime, Siegfrieds fosterfar, blir i Niklas Björling Rygerts välsjungande och livliga gestaltning varken en nidbild eller en krumelur utan en människa. På samma sätt framstår Wotan/Vandraren, magnifikt tolkad av Terje Stensvold, allt mer som en extremt manipulativ maktspelare.
   Holms envisa ifrågasättande av karaktärerna ger verket en obalans som i sin tur leder till en spännande upplösning av givna värden. Men Wagner ger sig inte och för första gången upplever jag en friktion mellan verk och regi, vilket sker i den avslutande kärleksscenen. Det är lite svårt att förstå Brünnhildes (Katarina Dalayman) upphetsning över Siegfrieds tafatta gestalt i oformlig ringbrynja och hemklippt frisyr.
   Man skulle kunna beskriva Siegfried som en holmgång mellan Holm och Wagner där resultatet blir 1-1, vilket gör detta till den svagaste delen i Holms Ringsvit. Men även om Siegfried kanske inte tilltalar Wagnertraditionalister har den något att ge den som är öppen för en ny vinkel på Wagners skuggfyllda värld.