Dokumentärfilmen Män som simmar från 2010 berättade historien om Stockholm Konstsim Herr, konstsimlaget som föddes ur ett barrundeskämt, och i alla fall fick mig att bli smått förälskad i en grupp 40-årskrisande män i badbyxor och näsklämmor. Mötet med dessa så att säga ”vanliga” män, mer eller mindre nakna inte bara på utsidan, var en rörande och ovanlig skildring av manlig vänskap och mänskligt bekräftelsebhov.
Med denna film i gott minne är Män emellan till viss del en besvikelse. Tillsammans med koreografen Efva Lilja har de simmande männen gjort en konstsimperformance i ljus, ljud, rörelse, ord och vatten, som de under Dansens hus paraply spelar på Forsgrénska badet i Stockholm. Med de blå tossorna på och inbäddad i genomsynlig plast är jag beredd på en lika blottlagd som blöt uppvisning på samma tema som filmen. ”Ett verk om solidatitet, våldsamt tvivel och absolut kärlek” utlovas ju i programbladet.
Och visst, jag anar en linje i Efva Liljas koreografi. Männen kommer till poolside i kostymer och mörka simglasögon, utrustade med bira och snabba båtar på klichéigt mansmanér. Vartefter kostymer plockas av, männen far i vattnet och de synkrona rörelsemomenten avlöser varandra förväntas vi tränga närmre in i männens relationer och tafatt alienerade samvaro.
Jo, Män emellan är en performance med många bra uppslag, men föreställningen ger ett ängsligt intryck. Idéer presenteras, men får aldrig sin egentliga förlösning. Vår uppmärksamhet rycks mellan en snabb rajd med båtarna, en ensam badare på sne i en stor svart gummiring, blöta kostymer, slipsar, skor som likt drunkningsoffer sakta sjunker till bassängens botten, hårda omfamningar och slagsmål. Allt till Per-Henrik Mäenpääs suggererande musik, Mats Andreassons glittrande ljus och en projektionsyta med vattenmotiv i badhustaket.
”Det märks när män badar”, konstaterar Rickard Friberg självironiskt i en monolog på bassängkanten. ”Vi skvätter, skrämmer, förargar och rör oss på ett sätt som bara män kan.” Och visst märks dessa tolv badare, men deras dedicerade hänförelse till simmet, till lagsporten och till vänskapen tränger inte alls in i mig på samma djupa sätt som under filmen. Det är som om det konstnärliga uttrycket har lagt ett filter över nakenheten.
Först när männen börjar konstsimma ”på riktigt” och med sina kroppar bildar geometriska mönster i vattnet medan Lars Kumlin river loss Nature Boy kommer föreställningen in i en stämning som tränger in under plastduken. Då blir det å andra sidan riktigt rysligt vackert.
Loading ...
