Simson kan slå ihjäl tusentals fiender åt gången. Den vackra Delila förför honom och listar ut att hemligheten med hans styrka sitter i hans långa hår. När hon klipper av honom det blir Simson lika svag som en vanlig man och hans fiender filistéerna kan tillfångata honom.
Saint-Saëns musik är mycket smäktande och orientaliskt influerad och operan brukar traditionellt sättas upp med mycket exotiska kulisser och lättklädda magdansöser. Men Doucet och Barbe har gått åt andra hållet och satt operan mitt i den nutida Israel-Palestina-konflikten.
Scenografin är rak och enkel, blandad med dokumentärt filmmaterial från nyhetssändningar. Det är ett lovvärt initiativ att göra den över 2000 år gamla berättelsen aktuell, men det fungerar inte hela vägen. Grunddramat i operan, relationen mellan Delila och Simson, hamnar i skymundan bland alla krigsbilder. Dessutom är det tveksamt om det är en så bra idé att ersätta det historiska Dagon-dyrkande folket filistéer med palestinier.
Även om uppsättningen inte tar ställning i Mellanösternkonflikten så är det israelerna som är berättelsens självklara hjältar. Det är operakören som har till uppgift att gestalta det israeliska folket, och gör det med den äran. Det låter tryggt och bra om körpartierna. Tillsammans med orkestern bygger kören upp läckra dynamiska bågar. Välklingande forte-partier blandas med lite mystiska, softade modulationer som bara pågår som en svag klangdimma, i perfekt matchning med de suddigt suggestiva scenerierna. Ett parti när några ur kören förbereder sig för att bli självmordsbombare lyckas paradoxalt nog bli en av de mest rörande scenerna.
I rollen som den starke Simson har Kungliga Operan satt in sin egen stålman: Lars Cleveman. Han ska under kommande spelår sjunga i stort sett alla de stora tenorrollerna på Stockholmsoperans scen. Och hans stabila, egaliserade röst verkar vara just outslitlig. Hans Simson är en bredbent figur, både sång- och karaktärsmässigt.
Delila ska vara ett livsfarligt knippe ren sexuell energi. Med ett stelt kroppsspråk och en heltäckande tältliknande klänning måste Maria Streiffert gestalta all sensualism genom enbart sin röst. Det fungerar ganska bra tack vare hennes mörka spinn i de lägre registren, men på höjden försvinner klangen. Delilas paradnummer i akt två, Mon coeur s’ouvre à ta voix är operalitteraturens starkaste förförelsearia. Streiffert mejslar ut de vackra melodibågarna med stor musikalitet och orkestern bär upp hennes sång som ett spänstigt dunbolster.
Loading ...
