Carin Mannheimers nya pjäs handlar om vår ensamhet. Trots många rappa repliker och befriande skratt förblir grundtonen mörk. Och ämnet tycks locka Göteborgspubliken, föreställningen är redan så gott som utsåld fram till jul.
Den välkända ålderstrappan lyser som en ridå mot publiken från scenen. En natthimmel med klart lysande stjärnor välver sig över några gamlingars siluetter. Människor i livets skymning, mjukt inbäddade i rofylld vila … tills den stressade hemtjänstassistenten kommer. Mycket ska hinnas med, hon springer utan uppehåll från den ena till den andra. Maten serveras och blöjor byts – men vart tog den mänskliga kontakten vägen?
Vi möter sju gamlingar som nu äntligen fått plats på ett äldreboende. Sju olika personligheter ska samsas där på en avdelning. Vården är effektiv, inte minst på grund av den glesa personalstyrkan. Bemötandet är professionellt vänligt men bryr sig någon på riktigt?
De gamla stapplar omkring inkapslade i sina egna världar och försöker konversera med varandra. Finns det någon som lyssnar?
Ja, vårdbiträdet Elsie (en varm Marie Delleskog) och professorn Ulla (Inger Hayman) som så småningom knyter nära vänskapsband med den i livslögner insnärjda Harriet (Gerd Hegnell).
En som förblir ensam är den rullstolsburne och allt genomskådande Olle (utmärkt gestaltad av Peter Harryson) vars energiska livsvilja nu enbart kanaliseras i ett oupphörligt arbete på det egna eftermälet.
Den förvirrade Ingrid och kärlekstörstige Axel (spelade av Ann Lundgren och Thomas Nystedt) möts i en öm och passionerad förälskelse på randen till sitt livs utslocknande. De dansar, tätt omslutna, i slutscenen. För dem har sista dansen börjat.
Loading ...
