Från början måste jag erkänna att jag inte alls är någon Star Wars-fanatiker. Det är med stor förundran jag har sett tidningarnas bilder på övernattande ”köare” utanför biograferna. Upp till fem dagar väntade visst somliga på att få köpa biljetter till en film som garanterat inte kommer att försvinna från repertoaren förrän dess producenter och distributörer har sugit ut varenda dollar ur biopubliken.
Vad får man då för de 85 kronor det kostar att få se den nära 2,5 timmar långa rymdsagan?
Jo, i vanlig ordning en stor dos fantasifulla varelser och farkoster, hjältemodiga uppdrag på främmande planeter, kloka ord om goda respektive onda krafter – och naturligtvis en gnutta kärlek.
Klonerna anfaller är en fristående historia men har ett öppet slut som pekar framåt mot nästa (och sista) filmen i den nya Star Wars-trilogin. Dessutom försöker den skapa ett samband med de tre första Star Wars-filmerna, som i kronologin egentligen utspelar sig efter den nya trilogin.
August dör på duken
I Klonerna anfaller får vi följa den unge Padawanlärjungen Anakin Skywalker. Han är ännu bara nitton och tämligen oförstörd av livet. Här upplever han både stor sorg, hatisk vrede och förälskelsens lycka. Och en av nycklarna till varför han senare i livet kommer att dras till mörkare krafter står vår egen Pernilla August, i rollen som hans mor Shmi Skywalker, för. Anakin Skywalker befarar redan i filmens inledning att någonting förfärligt har hänt henne. I drömmarna jagas han av dessa aningar och försöker till slut rädda henne från den fångenskap hon av oklar anledning är satt i. Men han är för sent ute och Pernilla August får visa biobesökare världen över konsten att dö på film, vilket utlöser ett första utbrott av ilska hos sonen.
Konsten att göra äventyrsfilm visar regissören George Lucas även i detta nya kapitel i sin episka berättelse. Trots det kan jag inte låta bli att sitta och gäspa under filmens på tok för många och långa ”aggressiva förhandlingar” med lasersvärd.
Loading ...
