Igen. Igen. Och igen. Det repetitiva är en av nycklarna in i Monica Wilderoths nyskrivna pjäs Nomaderna, som nu spelas på Teatervinden på Stora teatern i Norrköping, av Wilderoth själv och kollegan Krister Kern. Om och om igen försöker de minnas sitt gemensamma liv, om och om igen försöker de rekapitulera ett skeende för att hitta beröringspunkter och en absolut sanning, om och om igen försöker de våga mötas i kärlek. Det blir ett samtal kantat av ursinne, sorg, ångest och förlåtelse. Ett samtal som om och om igen börjar om i smärtpunkten av ett svek, en skiljaktlighet dem emellan som inte går att komma förbi.
Scenen är vitmålad och kantas av flyttlådor. Ett bord och två stolar utgör enda scenografi. Wilderoths och Kerns tredje motspelare är det ständigt skiftande ljuset, som växlar mellan varmt, kallt, mjukt och hårt i samma takt som stämningen mellan de båda ändrar karaktär. Det är en verkningsfull och lyckad scenlösning.
Inspirationen till pjäsen sägs komma från filosofen Albert Camus essä Myten om Sisyfos, som handlar om det mänskliga livets avsaknad av högre mening och som slutar med orden ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.” Av pjästexten att döma är uppsättningen lika färgad av William Shakespeare och det MacBeth-citat som färdats genom teaterhistorien via Ingmar Bergman och hans pjäs Larmar och gör sig till. ”En skugga blott, som går och går, är livet, en stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmes tid på scenen och sedan ej hörs av. Det är en saga berättad av en dåre. Låter stort, betyder intet.”
Repliken viskas fram på Teatervinden, som av en allvetande teaterande, som gäckar med den skrämmande sanningen att det som känns så betydelsefullt är betydelselöst i det stora hela. Hur finner vi försoning i ett sådant faktum? Kung Sisyfos rullade sitt stenblock mot kullens krön i alla oändlighet; vi andra stångar oss blodiga i kärlekens namn. Vi försöker kommunicera men hittar inte förståelse, vi älskar ändå och blir ständigt besvikna.
Wilderoth och Kern spelar självutlämnande och tar den existentiella ångesten på allvar utan omvägar. Visst finns det humoristiska blinkningar i dialogen, men de övergår aldrig i ironiska gömställen. Nomaderna är en uppriktig pjäs om det verkligt svåra med att vara människa. Rotlösa varelser är vi; nomader i vår egen existens.
Men i Wilderoths täta och laddade drama finns också ett hopp. Det talas om att höja blicken, se uppåt och på så vis göra det omöjligt att hålla fast vid destruktiva tankar. ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”. Om vi gör vårt synfält större kan vi måhända finna någon slags lycka, eller åtminstone sinnesfrid, i vårt eget sisyfosarbete.