Är William Shakespeare samtida med oss? Absolut, Mycket väsen för ingenting handlar ju faktiskt om hederskultur. Hero vet sin plikt och lyder sin fader; dygdig och blygsam.
Bara döden kan skyla hennes skam, och det är fadern som ska stå för dödandet.
Något större stöd för samtidstolkningar får dock inte publiken på Malmö stadsteater från regissören. För Lucy Pitman-Wallace är det respekt för urgamla teaterkonventioner som gäller.
Scenbilden är en Medelhavsfantasi med apelsinträd och vitkalkade väggar. Och skurkens karaktär markeras av en smal mustasch. Ingenting tyder på att detta är en medveten metateatral satir.
Man rör sig på ett särskilt sätt i kragstövlar och puffbyxor, och om inte regin var ålderdomlig så ser kostymeringen till att spelet blir det ändå.
Malmö stadsteater har trots allt några riktigt bra skådespelare i ensemblen. Cecilia Lindqvist är alltid en klippa, och här är hon i en roll (Beatrice) som passar henne perfekt. Nils Peder Holm har en behärskning och scenisk auktoritet som – trots skurkmustaschen – placerar honom i en klass för sig.
Det är folkigt och festligt med karnevaliska danser och sånger till luta. Men när en historiskt statisk teatralitet ställer upp hinder för identifikationen blir det varken särskilt roligt eller romantiskt.
Språket är det som höjer denna retroteater från att bli harmlöst folklustspel. Harald Leander har gjort ett hedervärt jobb med sin nyöversättning. När föreställningen är som bäst, i käftandet mellan Beatrice och Benedikt, är texten som en ur-sitcom.
Loading ...
