Självanklagelse på Teatr Weimar

Med Peter Handkes ungdomsverk Självanklanklagelse eller, som hans själv gärna kallade den, teatrala bikt fortsätter Teatr Weimar sin undersökning av texter. Pjäsen var när den kom en provokation mot dåtidens konstdebatt och hur konsten förhöll sig till verkligheten.
   I Teatr Weimars uppsättning vill regissören Fredrik Haller påvisa att vi fortfarande lever kvar i ”Vi och dom”-tänkandet. Publiken möts av två skådespelare, Lotten Roos och August Lindmark, båda med svartmålade ansikten och illröda munnar. I fonden syns en vy över New York där de båda tvillingtornen är överkryssade med svart sprayfärg.
   Med en publikläktare på 37 platser är närheten mellan skådespelare och ”åhörare” påtaglig. En dryg trekvart in i föreställningen tappar åtminstone jag fokus från det ordflöde som rabblas upp på scenen. Skådespelarna rör sig statiskt mellan stående och sittande positioner som då och då avbryts med mardrömsliknande språngmarscher och hetsätning. De gör vad de kan för att blåsa liv i och nyansera textmassan, där varje mening börjar med ordet ”Jag”.
   Som språkligt experiment är Peter Handkes pjäs intressant, men som teaterpjäs saknar den dynamik och blir till ett ointressant ordflöde. Det är svårt att få en riktig teaterupplevelse när textmassa och spelstil bara riktar sig till intellektet.