Självklart om självklarheterRonny Evertsson i rollen som Benjamin läser en dikt om kärlek och framtidsdrömmar som berör: "Gud, gör så att Jenny får träffa min familj, som personer gör av kärlek, vänskap, värme och himmel blå". Foto: Anders Edström
Recensioner [2009-11-23]

Självklart om självklarheter

Megafon av Teater Barda, Henrik Ögren
Scen: Svarta lådan, Estrad Norr
Ort: Jämtland
Regi: Henrik Ögren
Medverkande: Sandra Arkander, Johanna Balsjö, Christin Berglund, Olof Hedman, Frida Edlund, Maria Eurenius, Ronny Evertsson, Therese Hansson, Malin Jungbäck, Christel Lundblad, Anna Norrman, Victoria Olofsson, Erik Persson, Camilio Pizarro, Barbro Skalman, Stefan Åberg
Bearbetning: Henrik Ögren
Länk: Teater Barda


RECENSION/TEATER. Respektlöst, berörande, komiskt och imponerande. Avgrundsvrål och diagnosiver. När Teater Teater Barda i nya pjäsen Megafon utgår från sina egna liv är det angeläget och på riktigt, tycker Malin Palmqvist.

”Cerebral parasit, Aspergers, gulo gulo, Creutzfeldt–Jakobs, geniska avvikelser, karies” … verkliga funktionsnedsättningar blandas med påhittade när medlemmarna i Teater Barda en efter en presenterar sig med rollnamn och diagnos för att i nästa scen upphäva ett gemensamt och löftesrikt avgrundsvrål till Rammsteins Mein herz brennt.
   Där, mitt i omvärldens diagnosiver och med hjärtan som bränner lika mycket som alla andras, befinner sig Teater Bardas Megafon – en föreställning som imponerar, roar och berör.


Teater Barda är ett samarbete mellan Estrad Norr och Mica (Östersunds kommuns verksamhet för personer med funktionsnedsättning). Den första uppsättningen, Dunderklumpen, hade premiär för ett år sedan.
   I Megafon utgår de medverkande från sina egna liv. Korta spelscener blandas med dikter och koreografier. Särskilt dikterna berör: Ronny Evertssons dikt förklädd till bön: ”Gud, gör så att Jenny får träffa min familj, som personer gör av kärlek, vänskap, värme och himmel blå” säger så mycket. Liksom hela Megafon.


Det handlar om kärlek, framtidsdrömmar och om att ha sitt liv detaljplanerat av någon annan. Om mycket som borde vara självklart men som inte är det.
   Självklara på scenen är däremot hela ensemblen. Det märks att de är trygga med sitt skådespeleri, sina texter och publiken. Det är angeläget viktigt och på riktigt. Och skönt respektlöst.


Johanna Balsjö är bra i rollen som personalmötesordförande på gruppboendet när hon medlidsamt vickar på huvudet mot en boende: ”Men orkar du verkligen det, lilla gumman?” I en mycket komisk ”spik-i-foten-scen” slår fyra personer sina funktionsnedsättningar i huvudet på varandra: vad är värst, Aspergers eller att vara blind? Och har man rätt att be personalen slå någon på käften om man är blind?


Det händer att jag sneglar på klockan när teater går på tomgång. Här är det tvärtom. När 40 minuter har gått och slutscenen tar vid kollar jag klockan och tänker ”Nej, är det slut, redan?”.


 


LÄNK
Läs Nummers intervju med Henrik Ögren på Teater Barda.
Moomsteaterns chef bloggar om teater och funktionshinder.

Malin Palmqvist

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (14 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare