Det är tydligt att Mikhail Baryshnikovs och Ana Lagunas samarbete har fördjupats under de två år som har gått sedan urpremiären av Mats Eks Place på Dansens Hus. De har utvecklat ett långsamt tempo som liksom rundar av Eks kraftfulla koreografi och ger den en silkigt mjuk kvalitet.
Det är läckert och kräver en extrem precision. Vilket också ger rörelsen en auktoritet som överensstämmer väl med det mogna mänskliga drama som utspelar sig mellan kvinnan och mannen.
Kraftfulla passager som understöds av Fläskkvartettens musik ger koreografin dynamik och dansarna tillfälle att blixtra till fysiskt. Och tillför en uppfriskande aggressivitet till dramat som rör sig kring bordet och mattan – symboler för pargemenskapen, en gemenskap som tiden försvagar och förstärker.
Den disharmoniska upplösningen där mannen lämnar kvinnan som stillastående vrider sig i långsamma spasmodiska rörelser liksom fångad i platsens kraftfält får mig att tänka på frågan ”Is this all there is?”.
I den bedårande Valse-Fantasie av Alexei Ratmansky visar Baryshnikov sin dramatiska förmåga och mästerliga behärskning av den klassiska balettens uttrycksmedel. Vilket medför att han behöver göra väldigt lite för att få publiken att förstå vad han skulle ha kunnat göra.
Han översköljer oss med sin karisma och lika diskreta som effektiva humor som får skrattet att kännas överraskande varje gång.
Solo för två av Mats Ek blir i Lagunas tolkning en existentiell betraktelse över kvinnovarandet. Med stor pondus tolkar och omformar hon koreografin. En hel värld ryms i hennes dans och i denna värld finns Mannen – representerad av en sko eller ett par fladdrande händer – som ett artificiellt inslag.
I Years later dansar Baryshnikov med en videoversion av själv (suggestivt filmad av Asa Mader) i en finstämd duett med humoristiska inslag.
Men han möter också den unge Baryshnikov. Filmsekvenserna från en sliten balettsal i dåvarande Kirovbaletten i dåvarande Leningrad blir genom den konstlöshet med vilken den unge dansaren visar sin perfekta teknik mycket berörande. Via gestik och mimik kommenterar (kanske också milt ifrågasätter) den mogne mästaren med distans och humor den kompromisslösa kamp att uppnå perfektion som den unge dansaren utstrålar.
Trots de superba tolkningarna är min största upplevelse denna kväll självklarheten, värmen och glädjen i Lagunas och Baryshnikovs dans. Att dessa stora stjärnor så tydligt visar att de uppskattar varandra – och sin publik.
Loading ...
