Det finns miljöer som förflyttar oss till en annan tid, får hjärtat att slå i en annan takt. När jag stiger in i Sjömanskyrkan i Göteborg för att ta del av Sjömanskyrkan inombords, Aktör & vänners nya föreställning, hamnar jag direkt i 1950-talet. Jag känner igen mig, det var det decennium jag föddes in i. 1954 invigdes Sjömansgården, som huset hette då.
Sjömanskyrkan inombords är ännu en av Johan Forsmans och Johan Rödströms inträngande expeditioner. Nu för de publiken in i ett hus, där medlemmar i gruppen tar emot i varsitt rum. Det är sista produktionen som Aktör & vänner gör. I vår tar Forman och Rödström över verksamheten i egen regi.
Titeln är dubbeltydig, att stiga inombords understryker anknytningen till havet, men Aktör vill även att jag ska resa in i mig själv. Entréavgiften är valfri och alla får en exklusiv tid. Evert Taube håller mig sällskap medan jag väntar.
Receptionen är första rummet. Jag får tydliga instruktioner för kvällen och erbjuds att lämna valfria påminnelser om mitt liv utanför till förvaring. Mobilen och klockan får stanna.
Det massiva huset är märkligt stilla inuti. Lugnet beror på kvällen, anslag och informationsbladet Hemmahamn vittnar om dagarnas aktiviteter. Trots att inga skutor längre ligger vid kajen nedanför behöver sjöfolket fortfarande någonstans att ta vägen. Ett liv ombord blir gärna rotlöst på land. Men Sjömanskyrkan är öppen för landkrabbor också. Allt handlar om behov.
Varsamt lotsas jag genom huset. Blir bjuden på te i mässen, lyssnar på ljud och inspekterar skåp i köket, ser Stina Östbergs film Floating Island – om livet på en oljetanker – i en hall. I salongen och Skeppet, samlings- och kyrkosalen, bibringas jag meditativa funderingar innan jag tar trapporna, kantade av minnestavlor över alla som omkom i kriget, ner till caféet. Där är Taube tillbaka och jag får stanna så länge jag vill.
Tiden har förstås inte stått stilla, arkitekturen och inredningen är bara sällsynt välvårdad. Det ger Sjömanskyrkan ett annat tempo och det är svårt att inte bli påverkad. Aktör & vänner har blivit det, de putsar fram detaljer av liv som byggnaden rymmer och ger dem som gåvor till mig. Utan pekpinnar. Våga ta emot så får du en timmes välbehövlig reflektion.
Kontrasten till Göteborgskvällen utanför är hård. Det första jag gör är att springa efter spårvagnen.
Loading ...
