Tankarna går inte helt osökt till psykiatrihärvan kring Thomas Quick där en psykoterapeutguru blev spindeln i ett nät av gränslös, sektliknande terapi. Bortträngda minnen, företrädesvis av sexuella övergrepp, blev standardförklaringen på alla psykologiska problem.
Den rhododendronodlande chefsläkaren doktor C (Jan Waldekranz) i Marianne Lindberg De Geers Under belägring åtnjuter samma oinskränkta auktoritet. Efter att samtliga patienter från hans slutna vårdavdelning för unga har sjappat à la filmen Gökboet – fria och rökandes på i Köpenhamn – praktiserar denne psykiatrins Valmont (från romanen Farliga förbindelser) sina förfinade härskartekniker på kollegorna. Att förespegla bekräftelse för att sedan efter en kovändning bryta ner och kräva total, just ”företrädesvis sexuell”, underkastelse.
Lindberg De Geer som själv har både vårdarens och den vårdades erfarenheter, låter nykomlingen Sonja (Emma Broomé) träda in som sitt kulturtörstande alter ego i denna härva av oförlösta emotionella knutar, i något slags tro om att kunna utmana cementerade hierarkier. Men i stället blir hon den senaste brickan i doktorns sexuella maktspel. Könsmaktsordningens delikata mekanismer av lockelse och förtryck är pjäsens själva drivkraft.
Konstnären inom regissören har skapat ett klaustrofobiskt scenrum upplyst av en stor skoningslös lampa i taket. Ett från början kliniskt vitt chanserat till tusen nyanser av solkigt beige. Som ett väl använt laboratorium för studier av förlupna diagnoser och osund gruppdynamik.
Det hela är stilistiskt skissartat och saknar inte sjukt komiska poänger. Med språket som en vandrande undertext och skådespelarnas plötsliga kroppsliga utfall, där de liksom koreograferat rinner runt i rummet och över möblerna.
De anemiskt endimensionella figurerna får under föreställningens gång mänskligare hull. Waldekranz skickligt glidande mellan dr Myskofta och mr Sadist med oväntad aggressivitet. Angela Kovács pedantiska sjuksyster tillika C:s forna patient nallar begripligt nog piller för att hålla samman både sig själv och avdelningen.
Hulda Lind Jóhannsdottirs kurator, lika riden av religion och ångest som av chefen, gestaltar fint medelåldersskräcken. David Mjönes gör en sexmätt boaorm av sin skötare medan socionomen Omid Khansari vetgirigt inmundigar nya socialpsykologiska rön innan han själv drivs att hosta upp sina egna trauman inför alla.
Lindberg De Geers bildmedvetenhet tillsammans med Simon Steenslands musik och Emma Weils ljusarbete förstärker uppsättningens nästan filmiskt distanserade karaktär. Trots det lyckas hon få en att känna sig som gisslan i det slutna rummets otäcka ambivalens. Rymma ja, det är just vad man borde göra.
Loading ...
