Lars Noréns Salome, Sfinxerna gavs ut första gången 1968, fem år innan hans debutpjäs Fursteslickaren kom. Nu ges Salome, Sfinxerna ut i en ny pocketupplaga. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst den.
Lars Norén har som få skildrat den kvävande och livsfarliga familjekonstellationen där offer och gärningsman rasar mot varandra i ett ständigt upprepningstvång. Som dramatiker är han vida berömd, men att han på sextiotalet sågs som en av Sveriges mest egensinniga lyriker är mindre känt.
Salome, Sfinxerna som publicerades 1968, fem år efter poesidebuten, har nu kommit ut i en pocketutgåva på Albert Bonniers förlag. Att läsa denna text är en omtumlande upplevelse som samtidigt ger en intressant inblick i ett författarskap som kom att bli ett av Sveriges märkligaste och dessutom mest genomslagskraftiga; man befinner sig på infarten till den bana som skulle leda Norén från otillgänglig, surrealistisk, rasande poet till uppburen och populär dramatiker.
Möjligheten att älska
Salome, Sfinxerna består av korta, dramatiska textavsnitt där den utsatta huvudpersonen söker efter möjligheten att älska – eller åtminstone att förstå sitt begär eller finna ett sätt att hantera det, komma förbi sitt äckel.
Rekvisitan tycks oändlig, med återkommande figurer som Jacqueline Kennedy och den Moreautavla med Salomemotivet som texten tycks utgå ifrån. Språket är ångestladdat, schizofrent framforsande sida upp och sida ned:
”Fluiderande rum, barock. Swedenborg i trädet. Churchill, Michaux´lsd-film. Jackie Kennedy. En fullständig tystnad. En orörlig man som är fastbunden vid en stol, en lyckligt leende man som torteras. Rummets vävnadsförstörelse, elektroniskt.”
Texten flödar ur ett inledande mardrömslikt sammelsurium för att ju längre boken framskrider, bli alltmer avskalad, skärpt och stilren. Handlingen cirklar kring en flicka som hela tiden byter skepnad inför mannens fetisherande blick och sägs börja i ”den föremålslösa världen”, en värld där läsaren snart formligen trängs med föremålen, vars deformerade påtränglighet, förstår man, utgör den enda handlingen i det slutna rum som är Noréns signum som författare. Ett rum som kunnat utgöras av ett fängelse, mentalsjukhus, borgerlig våning eller vackert sommarviste. Klaustrofobin och hotet om förödelse har alltid tagit sig in och fått människorna att skada sig själva och varandra.
Prolog till dramatiken
Salome, Sfinxerna kan sägas fungera som en prolog till dramatiken. Chockeffekterna har samma verkan som i de kommande pjäserna: ett slags portar till uppmärksamheten och förflyttningar längre in i huvudpersonens ångestfulla låsningar.
Norén pjäsdebuterade med Fursteslickaren 1973 och skrev i början av åttiotalet de pjäser om familjen som inferno, som när de sändes i teve kom att göra honom berömd. Det är inte svårt att gissa att pjässkrivandet, oavsett framgångarna, blev hans räddning som författare. Som om han själv inte kunde värja sig från den mängd aggressiva och vansinniga föremål som packade sig så klaustrofobiskt tätt inpå honom förrän han trädde in i den dramatiska gestaltningens bundna form.
Att förstå en skadad värld
I Salome, Sfinxerna behandlar Norén som så ofta ett skadat psykes behov av att förstå en värld, som själv ter sig som ännu mer skadad och grym. Hos Norén är ju som bekant inte ens verklighetens gärningsmän så förlorade att de inte får en röst. I detta ligger något av barmhärtighet.
Det är intressant hur en cirkel tycks sluta sig kring Norén: från den kritikermässigt katastrofala debuten som dramatiker, via åttiotalets oerhörda genombrott, där han lade grunden till en hel dramatisk estetik, för att återigen, i och med debatten kring 7:3 ha hamnat bredvid sin tids etik.
Loading ...
