Det är inte lätt att vara sjuk när man är frisk. Världsdramatikens meste hypokondriker Argan har gjort sin förment klena hälsa till en heltidssysselsättning och gapar villigt när doktor Purgon förespråkar en ny häxdryck. Och kan vi förebrå honom? För vem ska han vara om han inte är sjuk? Frisk?
Friskast i Sverige hoppas landstinget att vi västerbottningar ska vara år 2020, berättar Greger Ottossons konferencierkaraktär i Västerbottensteaterns uppsättning av Molières Den inbillade sjuke. Friska västerbottningar, indragna ambulanser och vi kan ”ta gåstavarna till akuten”, förespår Ottosson. Och visst har han en poäng: vad är sjukt i dag om inte sjukvården med sina överfulla avdelningar och skitiga toaletter?
Ottossons ifrågasättande av dagens sjukvård är dock mest en skämtsam blinkning i förbifarten. Lite synd, att mer konsekvent förena Molières välfunna kritik av till exempel läkarkåren med dagens verklighet hade kunnat ge föreställningen lite betydelsebärande ryggrad. Istället har regissören Per Sörberg huvudsakligen tagit fasta på commedia dell’arte-inslagen i Molières dramatik. I en skev Alice i Underlandet-värld, med accentuerade näsor och gipsvita ansikten som söker kontakt över scenkanten, är det här en föreställning som aldrig låter publiken glömma att vi alla, tillsammans i salongen, leker teater och låtsas.
En rolig lek förvisso; både för oss i publiken och – som det verkar – de spelglada skådespelarna. Göran Hansson hittar helt rätt med sin spjutrödskoleriske Argan, intrigmakerskan och pjäsens motor Toinette (Annika Isaksson Svedberg) är rekorderligt knipslug på dalmål och Argans pengakåta fru Beline (Bodil Carr Granlid) nervigt svassig med påbyggd jätterumpa och gigantisk lugg. Några självklara komiker är de dock inte, särskilt inte i en jämförelse med till exempel commedia dell’arte-giganter som Lasse Beischer från 123 Schtunk (en orättvis jämförelse, jag vet). Den inbillade sjuke är rolig och underhållande; inget gapflabb men väl ett förnöjsamt leende.
Loading ...
