Svetten lackar om Sven Angleflods gråkostymerade försäkringstjänsteman/myndighetsperson Sten när hans hårt internaliserade regelmoral plötsligt börjar kollidera med (romantiska) känslor han inte visste att han hade.
En tilltagande implosion i ångest, rysligt underhållande, framställd med största möjliga precision, och en av flera njutbara inslag i Stina Anckers och ensemblens tolkning av Jonathans Lehtonens diskussionsframkallande Maskinen.
Och mer finns att hämta: Herr Andersson till att börja med. En sjukpensionär som inte vill arbeta och en plump i protokollet för den ”friska nation” som (grå)Sten företräder. I Willy Boholms framställning så nära en förväntad schablonbild man kan komma – bra tänkt, sätter fördomarna i pinsam gungning.
Ann-Sofie Andersson Kern, (grå)Stens nya assistent Lova och behjälplig vid granskningsbesöket hos herr A i dennes nergångna källarkyffe. Fortfarande systemnovis och emotionellt mottaglig börjar hon uppfatta herr A som en människa av kött, blod, tårar och, som dramatiskt tillskott, i besittning av oväntad DNA.
Och svajar Lova inför herr A, så gör (grå)Sten detsamma inför Lova, varpå det uppsåtliga maskineriet kommer på grumliga avvägar …
Sjukdom är lögn i Lehtonens framtidsskissade maskinvärld och arbete en skyldighet, ingen rättighet. Anomalier måste rättas till, och lättingar får icke förekomma. Plikt, regler och paragrafer styr utan empati, föraktar svaghet – men endast genom att SE och KÄNNA ger sig livets och samhällets komplexitet till känna. Den bästa moralen är den som ser till de mänskliga konsekvenserna, eller?
Nå, man kan grunna över budskap och eventuell sensmoral, grumsa över karikerade förenklingar, trubbig analys och om detta är en moralitet över moralismen – om man så önskar. Valet är öppet.
Maskinen ligger trots allt tämligen nära nuets verklighet. För ganska många.
Loading ...
