Drottningholms slottsteater är en sommarteater, men på Alla helgons dag öppnades de knarrande portarna för en musikalisk familjeguidning, ihoptotad av några medlemmar ur Romeo & Julia kören. Ett roligt initiativ, och förväntan ligger i luften hos de trettiotal barn och vuxna som samlas i foajén redo att möta de teaterspöken som övervintrat sedan 1700-talet.
Den allvarsamme teaterchefen Jeanne Du Londel (Urban Wedin) dyker upp, plingar i en klocka, och inleder sin tur igenom det som ska visa sig vara en förvånansvärt stel tillställning. Talande är att ensemblen flera gånger sjunger bortvänd från publiken, att teaterchefen ger ytterst sparsmakade ingångar till sångstyckena och att det enda som egentligen vänder sig till barn är pausens uppvärmda saft och leksaksöverraskning.
Andra akten, som spelas i den magnifika teaterlokalen, bjuder visserligen på lite mer rörelse och färg. Men när barnen häpnar över att ett kulissträd poppar upp ur scengolvet kan jag inte låta bli att tänka att det borde finnas så mycket mer tacksam rekvisita att ta till i en gammal teater. För att inte tala om lite fler åldersanpassade idéer hos den, för sin lekfullhet, berömda Romeo & Julia kören. Ett litet smakprov av den varan visar Jenny Rosén Wedin prov på i ett till synes improviserat stycke som äntligen kommunicerar med åskådarna.
De vuxna turister som köpt biljett med hopp om att guidas genom teaterns historia får nöja sig med att vistas i lokalerna. Visserligen är teaterhuset fantastiskt, och visst gör körmedlemmarnas superba tonsäkerhet insidan len. Men det som utannonserats som en spännande musikalisk guidning för hela familjen är helt enkelt varken särskilt spännande, informativt eller anpassat för en familjepublik. Guldstjärna däremot till alla barn som så väluppfostrat gluttar in i en scenvärld som knappast öppnar famnen på vid gavel.
Loading ...
