Musikalernas musikal? I varje fall en av de mest älskade och framgångsrika sedan Julie Andrews sjung-dansade sig in i filmhistorien. Femfaldigt Oscarsbelönade Sound of Music blev kult redan på 1960-talet. Numera framförs musikalen regelbundet och med varierande resultat, på olika scener.
Sound of Music, vilken bygger på verkliga händelser, utspelar sig i Österrike under sent 30-tal. Musikalen handlar om hur väna men lekfulla novisen Maria uppmanas att ta paus från sitt beslut att gå i kloster, och istället bli guvernant hos änklingen Kapten von Trapp och hans sju extremt hårt drillade barn. Mötet mellan Marias musikaliska värme och den Trappska exercisen, blir en kollision som småningom resulterar i kärlek och lycka. Den nya storfamiljen hinner dessutom, i sista stund, fly över bergen undan nazismen när Hitler genomför ”anschluss” av Österrike.
Nu 2014, då nynazismen helt öppet sticker upp sitt fula tryne, skulle en rätt sockersöt historia som Sound of Music kunna vässas till ordentligt och bli ett inlägg i en samtida diskurs. Sådant har skett förr. I det stiliga programhäftet inger också regissören Mattias Carlssons introduktion en viss förväntan åt det hållet: ”Alla grymheter. Alla människor som var på flykt. Precis som idag.” skriver han.
Men detta till trots är Mattias Carlssons läsning av musikalen knappast skarpslipad. Det tydligaste ställningstagandet sker när Kapten von Trapp (Richard Carlsohn) river hakkorsflaggan framför ögonen på nazimedlöparen Zeller (Ashkan Ghods), en laddad scen vilken ytterligare förstärks av publikens spontana applåd. Men annars håller sig berättelsen på den rart breda vägen som till applåder bär. Anette Amelia Larsen i rollen som Maria virvlar fram likt en vårvind mitt i kyliga oktober och självklart blir Richard Carlsohns Trapp förälskad. Vad hon ser hos honom är mer gåtfullt. Faderligt förklarar han sin kärlek sedan alla de sju barnen, som genom en metamorfos, vänt från taggig opposition till soligaste sång och dans-septett. Här växlar känslotillstånden lika snabbt som i ett tonartsbyte och sång- och dansnumren är uppsättningens behållning. Liksom Carina Södermans ljuvliga porträtt av en abbedissa med hjärta och stämband på rätta stället och Liselott Lindeborgs hushållerska fru Smith. Egentligen den enda i ensemblen som hela vägen ut gestaltar den fruktansvärda livskomplikationen i att tveka, men ändå våga stå rakryggad, när vänner och arbetskamraterna börjar göra Hitlerhälsning. Inte hade det skadat att få mer av den sortens gestaltade fördjupning.
Det här är en musikföreställning där nazimullret inte nämnvärt stör den sjusjungande showen. Men den verkligt starka upplevelsen förmedlas ändå av nunnornas grandiosa stämsång i klosterscenerna. I förhållande till den blir raden av Sound of Music-örhängen rena muzaken.
Loading ...
