Jag tänker efteråt, att kaffesump är väl ändå kaffesump, även om man tänker spå i sörjan. Samma är det med dansbandsmusikalen Gråt inga tårar. Någonstans talas om kramgoa låtar som en källa till filosofi. Nåt i stil med hur refrängernas malande liksom bär med sig ett djupt budskap som förvandlar det triviala till motsatsen.
Det är här jag börjar tänka på kaffesump och att det väl ändå är att gå lite för långt i analysen. Eller är påståendet ironi? ”De siiista ljuva åren” … ”klappar ditt hjääärta ännu för mig?”
Existentialism? Knappast. Den totala avsaknaden av dito är väl mer slående i dansbandstraditionen.
Sett så stämmer det bättre på Gråt inga tårar, genom karaktärernas ytlighet och oförmåga att möta allvaret i livet. Stefan (Mats Pontén) har under oklara omständigheter blivit lämnad av sångerskan Lizette (Margareta Gudmundson). I dryga trettio års tid har han suttit helt oförstående och hulkat i väntan på att hon ska komma tillbaka. När man i bygden tänker ordna dansbanejubileum blir Lizette ditbjuden för att sjunga. Samtidigt som hon tackar ja får hon veta att hon är sjuk och döende.
En kakafoni av andra rollgestalter tumlar in. Det buggas och sjungs, bedras och förförs. Precis som i en dansbandslåt. Allt utan större eftertanke annat än att alla tafatt jagar Lyckan, så naivt att det framstår som om de aldrig stannat framför spegeln annat än för att justera mascaran.
I så måtto skulle man lite välvilligt kunna kalla upplägget för antiexistentiellt.
Däremot i andra aktens början då Mats Pontén sjunger låten Vrid tillbaka, som är allt annat än dansbandsinfluerad, då hettar det till och blir på riktigt för en stund. En superlåt. Men annars regerar ytligheten.
Valet av kostym förvånar, där alla kvinnliga rollfigurer fått på sig något som ser ut som tarvligt hemsydda klänningar. Det tar udden från spelet, trasslar till dansen och gör alla utstuderat jämnsvarta och intetsägande.
Samtidigt är det mycket som genomsyras av kvalitet. Musiken av Martin Sundbom är delvis förinspelad som tre musiker på scen sedan spelar till. Det är verklig klass på komposition, ljud, arrangemang och mixning. Likaså är dansen och skådespeleriet i fyrtakt. Hela ensemblen verkligen satsar och har hittat en skön tajming i många udda och rappa replikskiften.
Men inalles blir upplägget ändå ganska segt. Intrigen biter inte på riktigt. Kanske hade allt varit lättare att ta till sig om man verkligen smetat in sig i tårar och klanger om guldbruna ögon.
Loading ...
