Mordet på Marat är en sann tusenbladsbakelse, där lager läggs till lager av tolkningsmöjligheter. Peter Weiss pjäs hade premiär i Berlin 1964 med allt vad det innebär av politiska och samhälleliga konnotationer. Den utspelar sig på sinnessjukhuset Charenton tretton år efter franska revolutionen där Weiss låter den intagne Markis de Sade, med patienternas hjälp, iscensätta mordet på den franske revolutionspolitikern Jean-Paul Marat.
I Tobias Theorells uppsättning för Stockholms stadsteater anno 2008 finns ett anti-auktoritärt drag som känns utomordentligt uppfriskande. Gränserna mellan samtid och historia, skådespelare och åskådare, filosof och sinnessjuk är alla upplösta. I centrum för spelet i spelet står de Sades dialog med Marat, med de Sade förespråkande individens frihet efter revolutionen och Marat det nödvändiga i att individen viker sig för massans bästa. Det dröjer dock inte länge innan vi påminns om den metateatrala aspekten då patienterna tar över scenen i ett välkoreograferat kaos där just frånvaron av centrum är det väsentliga.
Det är en konstant underhållande, roande och oroande föreställning, sprängfylld av infall och idéer. Magdalena Åbergs vita institutionsrum är välfungerande tidlöst med sina rader av badkar inramade av transparenta förhängen bakom vilka våningar med patienter i form av dockor, uppblandade med skådespelare, döljer sig. Här finns de givna men lekfulla referenserna till Gökboet där pjäsens utropare ikläds indianskrud och där medicinutdelningsscenen, ackompanjerad av lugnande muzak, tillåts ta ut svängarna ordentligt. Skådespelarna visar överlag prov på stor spelglädje.
Nadja Weiss gör den avtrubbade, sömnsjuka patient som spelar Charlotte Corday, då och då uppväckt ur sitt limbo mellan sjukdomen och rollen som Marats mördare. Markis de Sade blir i Lennart Jähkels ständigt smilande uppenbarelse en oroväckande karaktär, inte helt olik Alice i Underlandets Cheshirekatt. Och så finns där den kongeniale Andreas Kundler vars paranoide klient gör rollen som Marat, intensiv i sin övertygelse men hopplöst fast i sitt badkar. Hans plötsliga, oroade ögonkast fungerar både som påminnelse om sinnessjukdomen och skänker ambivalens åt hans Marat. Men det är ensemblen som helhet som slutligen tar över intrycket, pendlande mellan att gestalta galenskapens behjärtansvärda individer och den okontrollerade, blodtörstiga massan.