Skådespelare trots allt…

”Kommer något jag gjort betyda något för någon? Kommer någon att komma ihåg mig?”
Dagbokstankar. Lätta att känna igen. För tonåringen som åker hormonkarusell mellan lyckorus och förtvivlan. För mitt-i-livet-krisaren som slår ned på takten, alternativt varvar upp för att hitta sig själv.

Just de här dagboksorden är femtonåringen Selindas. Just hon finns bara i en film. Förtrolig­heten heter den, och går i dagarna upp på svenska biografer. I verkligheten heter Selinda Alba August. Jag träffar henne i en ljus och väl tilltagen lounge på ett hotell i centrala Stockholm. Hon har flugit upp från Malmö fast hon föredrar att åka tåg och känner sig smått vilsen i sin gamla hemstad. Flygets referensnummer skriver hon med bläckpenna på armen, så att hon helt säkert ska ta sig hem till staden hon flyttade till på nyårsafton för att hon kände sig ensam i Stockholm.

Jag och fotograf ­Martin har sett Förtroligheten just före intervjun. På duken har vi mött Selinda, 15-åringen som utsätts för våldtäkt, men vägrar känna sig som ett offer, tonåringen som anförtror dagboken de stora funderingarna och vill revoltera mot – men samtidigt söka trygghet i – sin familj.

Nu möter vi Alba August, som är nyfiken på vad vi tyckte om filmen och känner igen sig i sin rollkaraktär, även om hon varken skriver dagbok eller har funderat så värst mycket på det där med att bli ihågkommen.
– Jag har nog aldrig tänkt på att det är viktigt. Men jag har å andra sidan vuxit upp med att det är en normalitet, en vardag att det man gör blir uppmärksammat. Därför kanske jag undermedvetet tänker att det jag gör ska nå ut.

Japp, så var det sagt. Alba August är dotter till Pernilla och Bille, hyfsat världsberömda person­ligheter inom sina gebit som skådespelare och filmare. Att tröska i det ämnet är lika tröttsamt för dottern i fråga, som spännande för en utomstående. Alba August svarar vänligt på frågor som rör familjen – åtta hel- och halv­syskon, uppvuxen med mamma i Stockholm och ­frekventa flygresor till pappa i Köpenhamn – men hon medger att det finns gränser:
– Ibland får jag frågan ”Hur känns det?” Vadå känns? Det är en så jävla dålig fråga. Jag vet inte hur det känns, jag har ju ingenting att jämföra med.

Hur det än är har hon sett både offentlighetens fram- och baksidor. Hon växte upp i Stockholms innerstad med mamma Pernilla och de äldre systrarna Agnes och Asta.
– Jag har verkligen förstått de jobbiga sidorna. Livet som skådespelare är ju väldigt rörigt, allt är så oklart hela tiden, man reser skitlänge och när man kommer hem igen ska det vara lätt för alla där hemma att anpassa sig. Jag och mina ­systrar hade många barnflickor. Det var jobbigt att försöka ha något slags bra relation när man sågs hastigt i perioder, så jag blev nog vuxen ganska tidigt, flyttade hemifrån första terminen i trean.

Vid det laget hade Alba August redan gjort två rejäla roller på film parallellt med studierna på Södra latins teaterlinje. Förtroligheten spelades in i Göteborg redan under tvåan, IRL (In real life) i Stockholm i trean.

Hur skötte du plugget?
Alba August skrattar och föser chosefritt undan det långa håret.
– Jag skötte inte plugget. Det var inte så där jätte­uppskattat. Jag har alltid klarat mig, men haft det ganska svårt i skolan och tänkt att jag kan fuska lite på proven – vem bryr sig? Har man den inställningen så misslyckas man inte heller. Det hade varit skitjobbigt att satsa på betyg, fixa skolan svinbra och jobba samtidigt – då hade jag blivit stressad.

En logisk analys, som föder en lika logisk följdfråga. Försiktigt undrar jag hur hon känner inför de kommande film­premiärerna. Är det viktigt att ”lyckas” som skådespelare? Är hon beredd på uppmärksamheten?
– Jag vet inte. Hur blir man beredd på det? Men jag har aldrig sagt ”jag ska satsa och bli skådis”. Det vore jobbigt att säga … ifall jag skulle misslyckas.

Känns det skrämmande?
– Ja, ibland, men mest tycker jag att det känns så himla trist att det bara är folk som jag, som har gått Södra latin, har kulturarbetande föräldrar och ekonomisk trygghet som får chansen. Då tänker jag att det här ska jag inte unna mig själv. Men så skulle säkert ingen kille i min ålder tänka. Och jag har säkert också något viktigt att säga; jag kanske kan vara något slags förebild.

Hon pratar så där, Alba August. Å ena ­sidan, å andra sidan. Man skulle kunna beskriva det som trevande, sökande. Eller också som öppet och vidsynt. Hon provar en tanke från olika syn­vinklar, tänker högt, grubblar över vilket svar som är sant … på riktigt.
– Jag har haft mycket existentiell ångest, känt mig oförstådd och velat göra mig fri, be alla dra åt helvete, samtidigt som jag varit känslig och behövt mycket kärlek. Selinda liknar mig i det. Hon känner mycket inuti och berättar inte utåt vad hon känner – det är också likt mig.

Alba August hymlar inte med att hon har mått dåligt i perioder, men att det skulle vara ­påfrestande att gestalta en person som är lik henne har inte föresvävat henne.
– För att jag blottar mig, menar du? Jo, absolut, men man blottar sig över huvud taget ganska mycket som skådis, lämnar ut sig. Vissa scener i Förtroligheten var väldigt svåra att både filma och prata om.
Hon syftar särskilt på en scen då hon riktar en gevärspipa mot i tur och ordning pannan, läpparna och munhålan, för att sedan simulera en avsugning.
– Den var jobbig att göra, men det är också en av de scener som jag själv tycker är starkast. Det är ganska prestationsladdat med filminspelningar. Många gånger har jag tänkt ”shit, jag kanske inte pallar”, men det är bara att gå in för och göra hela grejen, det går inte att banga ur. Jag var helt rödfläckig och utmattad efter den scenen.

Om Alba August, liksom Selinda, vänder grubblerierna inåt så är hennes rollkaraktär i IRL, en ungdomsfilm med premiär i oktober, raka motsatsen. Där spelar hon Agnes, ledaren för ett mobbargäng och pojken Elias främsta plågoande. Två andra skådespelarbarn på rollistan bekräftar Alba Augusts tes om att vissa barn får chansen lättare än andra.
– Det var massa provfilmningar hit och dit, men till slut blev det jag, Happy Jankell och Valter Skarsgård som fick rollerna. Det skrattade vi förstås mycket åt. Hur blev det vi, skådisbarnen?

Ingen av oss har ännu sett något ur filmen, som ännu befinner sig på klippstadiet, men Alba August har sina föraningar.
– ”Alba du är väldigt ond, du är fruktansvärd”, sa regissören Erik Leijonborg till mig när han ringde från klipprummet. Agnes är skitjobbig, jätteosympatisk, en riktig ”attentiontjej” som vill ha mycket bekräftelse. Det var svårt att göra en så utagerande karaktär trovärdigt och såklart jobbigt att spela osympatisk, men också kul. Och även jag har väl översittarsidor någonstans.

Så säger hon. För att i nästa stund erbjuda sig att gå och köpa juice till hela gänget och utan ­divalater tålmodigt ställa upp på fotografens bildidéer i mer eller mindre full storm utan att låtsas om att hon fryser. Översittare ? Nja  … Att hon i nästa andetag kall­ar sig kontrollfreak kan jag möjligen ställa upp på. Flygets referensnummer som en tatuering på armen, minnet av att som åtta-nioåring ställa klockan på ringning klockan sex för att fläta håret.
– Jag fick psykbryt på mamma om det inte blev rätt. Allt skulle vara perfekt.

Att dela ettan i Malmö med bästa kompisen har också sina sidor.
– Jag tycker om att veta var jag har mina saker och jag kommer på mig själv att kontrollera hemmet. Det är jobbigt med folk som ska ta ansvar för andra hela tiden.
För att inte äventyra kompis­relationen flyttar Alba August till eget i juni. Men i Malmö blir hon kvar.
– Jag älskar Malmö. Det är lätt att hitta allt, alla välkomnar nytt folk till sina gäng. Och så är klubblivet kombinerat med kulturen; man går på en filmvisning med efterföljande ölkväll; det passar mig mycket bättre än Stockholms nattliv.

Framtiden då? En oundviklig fråga i samtal med en 19-åring. Under våren har hon gått en praktisk filmkurs vid Malmö högskola, nosat på tekniken och på att arbeta bakom kameran. Hösten har hon lämnat öppen.
– Jag ska testa att inte göra någonting, tänker att jag har råd att stanna upp och ta det lite lugnt. Det är lätt att tappa sig själv när man flänger runt hela tiden som jag har gjort. Så jag vet inte vad jag ska göra. Det ska bli skönt.

Inga nya filmer på gång?
– Kanske ringer det någon rollbesättare. Skulle jag få chansen vore det jättekul. Att filma är en arbetsform som passar mig jättebra!

* Denna text är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 6.2013.