Att vår folkkäre poet Nils Ferlin även var flitigt arbetande skådespelare är idag kanske mindre känt. Om detta och mycket annat skriver Karl-Olof Andersson i biografin Nils Ferlin – poet i livets villervalla. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst boken, som nu utkommit i pocketupplaga.
Det enda varaktiga arbete Nils Ferlin hade vid sidan om sitt författarskap var som skådespelare. Redan vid sjutton års ålder debuterade han på scenen, då han staterade som Fjärde slav i Oscar Wildes Salome, med den legendariska Tora Teje i huvudrollen. Under resten av sitt liv skulle han komma att återvända till teatern, ibland som statist med upp till sex olika roller i samma uppsättning och ibland som revyartist, framförande egna kupletter eller texter.
Utbildades hos Elin Svensson
Sin skådespelarutbildning genomgick han vid 20-talets början, på Elin Svenssons teaterskola i Stockholm. Han medverkade i en mängd föreställningar hos olika resande teatersällskap som turnerade i hela Sverige. Även på den tiden var de ekonomiska villkoren för en fri grupp tuffa och projekten slutade ofta med ekonomisk bankrutt och arga fordringsägare.
Nils Ferlin skrev även flitigt för både scenen och radioteatern och många av den tidens mest populära artister var hans personliga vänner som gärna använde texterna. Kanske hade han, enligt författaren till biografin, Karl-Olof Andersson, sina största sceniska framgångar som recitatör. Och från att ha framfört andras texter kunde han, i takt med sitt eget författande, övergå till att läsa sina egna såväl på scen, radio och grammofonskiva som på film.
Ovanligt välskrivet
Det är kanske Nils Ferlins unika sätt att blanda det höga med det låga, det lustiga med det sorgsna, som gjort honom till en av Sveriges mest folkkära lyriker.
I Karl-Olof Anderssons ovanligt välskrivna bok har man möjlighet att komma nära Ferlin. Till skillnad från många liknande biografier över folkkära artister hamnar den varken i distanslöst smicker eller kanslispråkets livlösa tonfall. Genom att inleda varje kapitel med en dikt eller visa av Ferlin, fungerande som ett slags motto, vävs skaldens egna texter på ett naturligt sätt in i biografin.
Boken börjar med att skildra barndomen i Filipstad och faderns självmord, passerar ungdomen och Ferlins tid som bandaktör på 20-talet (det var vad de resande skådespelarna kallades på den tiden), hans många år som bohem i Klarakvarteren, och når slutligen fram till Ferlins och hustrun Hennys tillvaro på den bondgård de köpte i ett försök att hitta lugn, men där han förgäves kämpade mot den svärta som hela livet växte inom honom.
När han dog i oktober 1961, beskrev Henny den sista sommaren som hans mest harmoniska och ljusa tid någonsin.
Dubbel biografi
Vid sidan av Ferlins liv skriver Andersson mycket initierat om författarskapet. Noggrant går han in på dikternas bakgrund och omständigheterna kring deras tillkomst. Dessutom går bildmaterialet i boken utöver det vanliga. Fotografierna tycks tagna i ögonblicket: spontana och oväntade. Som om man plötsligt bara fick syn på den unge Ferlin som ofta steppade och spexade, eller den äldre på vinterpromenad i sina legendariska Klarakvarter, frusen och kurande.
Jag kan bara hoppas att den här pocketupplagan når sin publik. Ferlin skulle lätt kunna ramla i samma fallgrop som många andra konstnärer vars liv blir symptomatiska för deras konst: de stiliseras till ett slags obegripliga figurer. Desto mer värdefullt är det att få ta del av Anderssons bok och erinra sig att det bortom statyn vid Klara kyrka fanns en riktig Nils Ferlin, en person som ville spela teater och skriva.
Loading ...
