In från en vinande snöstorm rasar en huttrande kvinna ner på ett främmande köksgolv. Är det där blod eller choklad på hennes vita klänning? Och vem är det som bor i huset?
Cindy Lou Johnsons pjäs, med sin lite krystade titel, känns väldigt mycket som en idé. Hm, jag släpper in en förvirrad kvinna i brudklänning till en tillknäppt flanellskjorting i en stuga i Alaska. Det blir väl en situation där ett och annat kan ”rullas upp”.
Och visst, kvinnans (Anna Tersmeden) och mannens (Henrik Norman) oväntade möte utvecklar sig till en fullfjädrad terapisession med erkännanden, tröst och närapå traumarekonstruktioner. Vem är galnast, vem har mörkast hemligheter?
Men är det en isig skräckstämning som laddas upp, med ljus och skuggor och två oberäkneliga främlingar, eller är det i själva verket den hisnande upplevelsen av en spirande kärlekshistoria vi ser? Att det kanske skulle kunna vara samma sak är en intressant aspekt av gestaltningen.
För trots att pjäsen ska handla om moral och förlåtelse verkar den i mina ögon mest kretsa kring det overkliga i verkligheten. Att något kanske nalkas precis bortanför ens synfält, som Tersmedens på en gång upp- och nerskruvade Rosannah uttrycker det. Eller som Normans enstöring Henry när hans träiga yta börjar krackelera: ”Jag förstår att vi pratar om något, jag skulle gärna vilja veta vad det är”.
Gnistrande spår är en märklig pjäs i en märklig uppsättning, där det närmast görs en dygd av det obalanserade. Stämningarna skevar mellan det realistiska och poetiska, mellan skräckfilm, psykologiskt drama och närapå romantisk komedi. Tersmeden är den som klarar av den ibland rätt sökta och stundom klyschiga dialogen bäst, genom att addera humor.
Men även om jag på sätt och vis fascineras av just själva skakigheten – som ibland gör mig lite rörd – så tänker jag att om regissören Krysmynta Lausund valt antingen en lyxigare realistisk eller en mer utfreakad experimentell väg så hade det kanske gnistrat mer.
Loading ...
