”Jag vet inte”. Det är en återkommande replik i Lars Noréns nya pjäs Skalv – Terminal 11. Vid en snabb genomgång i manus räknar jag till över 45, om jag tar med några variationer. Vilka förstås är viktiga, men i alla fall. Uttrycket ”Jag vet inte” är navet i det nya norénska språkspelet, där han än en gång blottlägger människors famlande efter fäste i världen. Och i familjen. Medlemmarna gör valhänta försök att upprätta kontakt. Som ekolod sänder de ut signaler mot varandra, men får sällan svar. Men kontaktlösheten handlar lika mycket om kommunikationen med det egna jaget som om bristerna inom familjen. Klassiskt Terminaltema i ny variation alltså.
På Folkteatern i Göteborg debuterar Sofia Jupither som Norénregissör med uruppsättningen. Hon håller sig till den knappa, avskalade form han angivit. Erlend Birkelands scenbild är ett tittskåp, med kant även nedtill. Som via en stor teveskärm betraktar vi ett starkt centralperspektiv. Kala, gråbruna väggar med rundade hörn. Men det är en falsk mjukhet som inte rår på de svarta skinnschäslongerna och lysrörsljuset. Eller automaten med dricksvatten.
Där har Dottern hamnat efter något slags sammanbrott. Hon vill inte leva i den här verkligheten och befinner sig nu på en tömd plats, för liv reducerat bortom alla behov. Föräldrarna kommer, förvirrade, oförstående. Exsambon anländer med mer energi, men lika frågande. En vårdare, ny på avdelningen, utgår från att han vet för lite men nöjer sig med sin egen nyfikenhet. En medpatient begär ännu mindre, han behöver bara röka.
En dryg timme och en text där mellanrummen är större än de korta replikerna. Det ställer krav på förmågan att fånga rytmen och precisionen i orden och därmed ladda tystnaden. En närmast musikalisk lyhördhet. Sofia Jupither och Folkteaterns ensemble lyckas inte riktigt hela vägen. Premiärpubliken väntar respektfullt, men spelet varken lyfter eller skapar friktion. Det vardagligt valhänta, som ibland spricker upp i komik, men som alltför sällan släpps fram i iscensättningar av Noréns dramatik, skymtar förbi hos Lena B Nilsson och Lars Magnus Larsson som föräldrarna. Men bara som en liten pust. Jonas Sjöqvist kille är darrig av många skäl, förstår vi, utan att nå klarhet i ett enda. Shebly Niavarani fyller sin extrajobbande lärarstudent med värme som inte har någonstans att ta vägen i den utfrusna miljön.
Julia Marko-Nord som Dottern har utstrålning värdig Morran. Med ögon rörliga som en radar avläser hon hot och håller sig samman, krampaktigt, kring allt hon vet – att hon inte vill.
Den fysiska icke-kontakten är starkast, därför blir det drabbande när Modern tar Dottern i handen och reser henne upp. Då skälver en känsla i mig.
Loading ...
