De svävande måsarna i det skira blå – och måsskiten på de festklädda Klunganmedlemmarns axlar. På rätt sida om okej, humorgruppens tredje samarbete med Birgitta Egerbladh, rör sig däremellan. Från den himmelsblå scenografin, vars uttryck är lånat från Royal Copenhagen-servisen Blå Måsen, till det där som också är måsar: Enstaka fina skrin som tätnar till fågelskrän av Hitchcockdensitet.
Det handlar om orden vi omger oss med för att skriva vår självbild på rätt sida om okej och den underliggande verkligheten, ofta på andra sidan om okej. De flyktande måsarnas skit som landar på marken, axeln, på stolen där Lacken (Mattias Fransson) sitter och funderar ut hur man ska bli ekonomiskt oberoende genom att göra sprit till potatis. Eller som Stig Lennartsson (Sven Björklund), ägare av en bank i fjällmiljö i jämtländska Strömsund (där den felaktiga betoningen på sista stavelsen på ett exakt sätt berättar hur han vill framställa sig själv).
För ja, Strömsund är ju inte riktigt fjällmiljö, mer trädgränsen. Stig Lennartssons image krackelerar bit för bit, liksom den gör för en mängd karaktärer som balanserar på den tunna linjen mellan okej och inte okej. Från det ömt accepterande samtalet till det förstärkta, rasande hämndskrattet. Men det blir inte freakshow, i skratten finns en medkänsla med dem som är dragna bortom sin spets.
Det är ett hemtamt persongalleri för tidigare Klunganbekanta. Olof Wretlings Katla och hans berättare med den mildstränga västerbottniska rösten och de sedelärande historierna är några återkommande bekantskaper. En av mina favoriter är Sven Björklunds kulturkvinna Agneta, uppvuxen på Mjölkudden i Luleå som levererar en underbart rolig satir över samtida landsbygdsromantik med önskemål om fler byfånar, lite som i Provence. Eller för att citera Carl Engléns truliga dotter: ”Felet med Norrlands inland är inte att de unga flyttar, utan att de gamla bor kvar.”
Liksom i tidigare samarbeten med Egerbladh bryts samtal och monologer upp i koreograferad rörelse och karaktärer rör sig över scenen i innovativa rörelsemönster. Ett nytt inslag är samarbetet med ljuddesignern Jan Alvemark och kompositören Christian Gabel som gör även salongen till spelplats. Någon äter chips vid mina fötter, röster höjs i salongen och Smörbaronen från Sundsvall i äldrevårdens vinsch grymtar och vrålar baikfrån. Det finns en nyfikenhet och utforskande i arbetet med ljud som inte når ända fram i alla lägen men ofta ger överraskande och starka effekter.
Loading ...
