Den fula flickan dansar in på scenen. För knappt tio år sedan såg vi henne på Moderna Dansteatern i Dorte Olesens knockande Ful flicka. Nu har flickan röd och grå skoluniform och rör sig över Lilla scenen på Dramaten, men vi känner igen rörelserna.
Rörelse är bara en av nycklarna till Jenny Andreassons lyckliga uppsättning av De oskyldiga: Olesens koreografiska uttryck, både separata danspartier och rörelser inlemmade i spelet, förmår på en och samma gång accentuera det traditionella talteaterdramat och ge det fördjupning, nyanser och spänning. Pjäsen kunde ha varit skriven för Andreassons regi – om det inte var för att den är från 1934. Så tydligt, men respektfullt, sätter hon sitt signum på Lillian Hellmans flickskoledrama.
Rollbesättningen är en inspirerad blandning av mogna storheter som Malin Ek och unga hopp som Emma Broomé. Regin har en tydlig ton, spelet är exakt med sväng, ensemblen är tajt, mjuk och spetsig. Uppsättningen berättar historien om den påstådda lesbiska skandalen på flickskolan smart och känslosamt, strikt och med passionerat politiskt patos.
Och snyggt: Marika Feinsilbers scenrum fylls av en gigantisk vinkellinjal i trä, såväl en symbol för skolmiljön, triangeldramat och samhällets gränsdragningar, som användbar som rumsförändrare eller danscatwalk. Hon har klätt Eva Röses och Jessica Liedbergs skolföreståndare till stiliserade moderna 1930-talskvinnor.
Vid urpremiären var de så moderna att teaterchefen sa till Hellman: ”Den här pjäsen kan vi åka i fängelse för allihop.” Att nämna homosexualitet på scenen var då olagligt i staten New York, men pjäsen räddades av den stora publiksuccén.
I den här salongen råder inga sådana förbud, men alla vet vi att det finns liknande på nära håll i världen, och uppsättningens öppenhet lämnar plats för vidare tolkningar av normproblematik, politiskt förtryck och socialt maktspel. Flera gånger säger jag fel på pjästiteln, det råkar bli ”De osynliga”. Så handlar den också om det som görs osynligt, onämnbart, onaturligt. De fula som skiljs från de fina.
Röse och Liedberg är båda ärligt gripande i sin omedvetna, oförlösta kärlekshistoria. Så även Danilo Bejarano som fästmannen och Lotta Tejle som den självupptagna mostern. Alla stängda på sitt sätt.
Två ögonblick fastnar särskilt hos mig. Det ena är när Mary, den bråkiga plågoanden som ljuger i gång skvallerskandalen, har rymt hem till sin farmor. Till dess har jag undrat om hon är en smula överspelad, men i mötet med Malin Eks svalt oberäkneliga farmor inser jag att Sanna Sundqvist (håll koll på henne!) spelar en föräldralös flicka som spelar så mycket att hon inte vet när hennes egna känslor är äkta. Hon ljuger inte om att vara sjuk och ha ont i hjärtat, hon är ett barn med akut kärleksbrist men vet inte om det.
Det andra är hur Andreasson iscensätter Marthas självmord på slutet som om det kanske inte har skett – i en hoppfull sista gest sträcker Röse och Liedberg händerna mot varandra. Så kunde det ha varit.
Loading ...
