Idén att i en lång sekvens låta dansarna stillsamt klä av sig för att sedan kunna rulla runt, riva sönder och till sist svepa in sina nakna kroppar i prassligt och brunt papper kan verka simpel, men rätt förvaltat kan den onekligen skapa något som är förvånansvärt vackert. Detsamma gäller när dansarna paraderar fram och tillbaka över scenen i tillfälliga kostymer bestående av vardagliga föremål eller när de tillsammans bygger ett högt torn, likt en mobil byggnadsställning.
För om det är någonting som genomsyrar Parades & changes är det just hur enkla grundidéer genom sitt konsekventa och estetiskt medvetna genomförande blir så pass tilltalande som de blir.
Men det ställs specifika krav på koreografen för att ett äldre historiskt verk som Parades & changes ska bli verkligt intressant för oss i dag samt dessutom nå bortom den skandal och juridiska kontrovers som nakenheten på scenen väckte när föreställningen gavs i New York 1967, två år efter urpremiären på Stadsteatern i Stockholm.
Hur ska man idag förhålla sig till originaluppsättningen? Varför framföra just det här verket igen, mer än fyrtio år senare? Det är bara två av de frågor som Anne Collod har varit tvungen att ta ställning till. I det här fallet har hon tillsammans med sitt kompani … & Alters valt att samarbeta med Anna Halprin och elektronmusikern Morton Subotnick. Tilläggen, det vill säga nya sekvenser och scener, i förhållande till originaluppsättningen, är inte med som kompletteringar utan som integrerade delar av ett på många sätt helt nytt verk.
Även om Parades & Changes är ett återskapande av ett äldre verk så känns det lika relevant för scenkonsten att år 2011 undersöka vilken sorts samvaro dans kan skapa hos ett kollektiv som det gjorde i mitten av 1960-talet.
Loading ...
