Besparingsskäl är svåra att rå på. Om en teater behöver spara pengar så behöver den. Så ser det ut i Teater-Sverige idag, ja och inte bara inom teatern, det är den bistra verkligheten. Men att Malmö stadsteater, som gör ett tiotal produktioner per år, nu säger upp sin enda dramaturg Stellan Larsson, och därmed avskaffar sitt dramaturgiat, måste, oavsett vilken slags inriktning på scenkonst man förespråkar, ses som ett kardinalfel från en professionell och offentligt finasierad teater.
Visst går scenkonstens utveckling mot att texten allt oftare blir underordnad konstverkets helhet, men om text överhuvudtaget ska användas, om man alls tänker sig att syssla med någon form av berättande, om repliker ska fortsätta uttalas, och om man är en stadsteater med uppdrag att spela såväl klassiker som nyskrivet är det en absolut nödvändighet att ha en textexpert med motsvarande en dramaturgs kompetens knuten till sin verksamhet. Dramaturgen är en viktig kugge i såväl enskilda produktioner som teaterns löpande arbete.
Vem ska annars stå för de teaterhistoriska referenserna i ett teaterklimat som alltmer går mot kommersialisering? Vem ska stå för självkritiken i repertoararbetet och ifrågasätta eventuella tveksamma val om nu teatercheferna tar över dramaturgens roll? Och om man nu väljer att anlita frilansar i den mån behov uppstår – vem ska stå för kontinuiteten och ha pondus att slåss för att textarbetet tas på allvar?
Jag fortsätter min frågelista. Vem hade teatercheferna Petra Brylander och Jesper Larsson tänkt skulle söka aktivt efter nya texter och läsa dem? Ska de göra detta själva? Hinner man verkligen det som teaterchef för en så stor teater? Alltså hinner man göra det ordentligt? Eller är det kanske inte ett viktigt arbete i Brylanders och Larssons ögon?
Vem ska bistå regissörer och skådespelare med fördjupad konstruktiv kritik när något inte fungerar i ett manus? I mina ögon är det bara en kunnig och påläst dramaturg som verkligen har förmågan att övertyga en regissör om när och hur man ska korta ner, ändra eller ”döda darlingar” för den absolut bästa spelbarhetens skull. För kvalitetens skull. Och så vitt jag vet gillar inte minst regissörer att diskutera text med dramatikkompetenta människor, som dramaturger.
Och det kontinuerliga språkvårdande arbete som indirekt hänger ihop med dramaturgens – är det helt oviktigt för en teater som önskar att nå och spela för en ung publik i en stad i ett Sverige som bubblar av språkliga utmaningar? Är folkbildning plötsligt något sekundärt på denna teater ”för varje Malmöbo”?
Nu vet jag inte hur Stellan Larsson jobbat och jag vet inte om uppsägningen har några personliga förtecken, men att avskaffa sitt dramaturgiat kan bara betyda en sak – en kvalitetsmässig bakåtsträvan.
Jag vågar inte ens tänka var såna här konstnärliga nerskärningar kan sluta? Varför inte bara spela in de föreställningar som redan skapats och lägga dom på Youtube och bomma igen teatern?
Nej, skärpning Malmö stadsteater. En dramaturg måste ni ha. Om ni nu råkar ha problem med er befintliga är en sak, men då får ni väl ändå försöka skaffa en annan.
Loading ...
