Den tyske dramatikern Marius von Mayenburg är fena på att med sina skruvade texter belysa hur just ingenting i tillvaron egentligen är vad det ser ut att vara. Det vill säga, vi tror att det är på ett visst sätt men plötsligt, utan förvarning, förändras scenariot. Människor vi trott oss veta allt om visar sig ha helt andra sidor. Sanningar vi tagit för givna vänds på ett ögonblick ut och in. Både inre och yttre landskap sprängs i bitar.
Det kalla barnet, Eldansikte och Martyrer är omskakande viktiga pjäser som spelats här hemma. Det är inga amsagor Mayenburg serverar, snarare hårda bandage och dystra iakttagelser. Men mycket är också fruktansvärt satiriskt roligt. Med betoning på fruktansvärt.
Med Perplex närmar sig Mayenburg något annat. Här har hans skarpögda iakttagelser klätts i farskostym. Hos Tribunalen hamnar vi i rena förväxlingskomedin när makarna anländer hem efter semestern och finner att vännerna, vilka skulle sköta om blommor och post, helt sonika flyttat in och övertagit bostaden. Lägenhetens rättmätiga innehavare dryper förvirrade men devota ut genom dörren.
Därefter sker de mest förbluffande förvandlingar slag i slag. Inte bara bostäder skiftar ägare. Här byts partners, kostymer, sammanhang och åsikter på löpande band. Vad sägs om att komma på swingersparty och bli påsatt av en älg? Råka ut för att barnet transformeras till SS-soldat i full mundering medan den utlandsfödda barnflickan pratar bort både sig själv och hela omgivningen. Existerar hon förresten alls eller delar hon persona med en annan kvinna? En gäst som ingen minns namnet på men som kommenderas ut att sköta disk och tvätt. Och rätt som det är står Darwin i rummet, spritt näck söker han urkraft och överlevnad.
I Henrik Dahls regi hoppar det mesta strömhopp. Det här är dramatik-politik-komik i full snurr och ofta vansinnigt roligt. Andrea Edwards sätter sandalettklackarna rätt in i Benjamin Moliners mentala solarplexus när hon helt negligerar hans svettigt sexuella identitetsvåndor. Sylvia Rauan kretsar likt en hirrig insekt kring Jan Ärfströms nakne härförare. Och allihop byter de ideligen skepnad. Det är galet, vasst och fartfyllt. Och mitt i hela osannolikheten ger det en ögonblicksbild av vår egen medelklassiga och sociala ”sekulariseringskarusell”. Ett korthus lika fallfärdigt som o-lustiga huset. Man kan bli perplex för mindre.
Loading ...
