Fyrtiofem minuter, en skådis och tre projektionsskärmar. Pulserande musik jobbar upp tempo och förväntan. Henrik Bromanders starka teckningar vandrar på projektionsskärmarna. Bilder av höghus, kön, farsan med en spritflaska. Men också av Annika, vännen och ljuset i mörkret. Edvin Bredefeldts monolog jobbar sig fram mot den obevekliga utgången. Präglad av ungdomlig vilsenhet och ungdomlig skarpsynthet, drastisk och bitvis dråplig i replikerna.
Vi vet på förhand att vi kommer att möta någon som vi instinktivt vill väja för. En någon som för de flesta av oss är ansiktslös, men vars berättelse vi känner väl till. Vit kränkt ung man. Socioekonomiska maktlöshet. Den inre vanmakten som kräver en tydlig yttre fienden. Seriealbumets Erik träder ut ur serien om sig själv och blir verklig.
Platsen är Nässjö, men kunde varit var som helst i dagens Europa. I den fyrtiofem minuter långa monologen skildras snabba fragment av uppväxtvillkor och tillfälligheter. Rappt, kristallklart, tveklöst. Och vi blir återigen påminda om varifrån nationalism och fascism hämtar näring; ur socioekonomisk fattigdom och maktlöshet. För hur värd känner man sig egentligen när farsan är a-lagare? Hur betydelsefull känner man sig när man får bo i en skrubb utan fönster när morsan träffar en ny kille? Hur fin känner man sig när homosexualiteten göms undan till hemliga skogsträffar med en packad älskare? Nä, just det. Erik känner sig ganska smutsig.
Det är då som filosoferna kommer till undsättning. Nietzche och Goethe, tänkarna som erbjuder ett nytt paradigmskifte. En totallösning på hela fördärvet. Tänkare som vill göra rent hus, vilket är precis vad Erik längtar efter. Han vill bli ren. Det är den längtan som blir Eriks ingång i fascismens ideologi. Det och vetskapen om han aldrig kommer bli någon att räkna med i den här världen. Alltså måste han skapa en ny värld, men först måste han skapa en fiende.
Den första kampen blir mot ”rödingarna”, det vill säga kommunisterna i Nässjö. Mot kulturvänstern. Mot skenheliga floskler om allas lika värden, ha! Men sedan kommer nationalismen in i bilden och Erik tappar kontrollen. Det spårar ur. Tappar riktning. Och plötsligt finner han sig själv stå med en järnrör i handen. Offret blir allt annat än en ädel ideologisk måltavla. Järnröret höjs istället av en simpel känsla. Av vanmakt. Om jag fick det jag behövde, skulle det vara första gången i mitt liv”, sjunger han på slutet.
Smålands mörker komprimerar faktum. Kryper in under skinnet och orsakar ett skavande som är alldeles nödvändigt.
Loading ...
