Sken på Moderna dansteatern

Genomskinliga, breda plastremsor delar rummet i två men tillåter samtidigt ljud, ljus och kroppar att tränga igenom. Såväl dansarnas som åskådarnas kroppar, som i avsaknad av bestämda sittplatser behåller sin rörelsepotential vilket tillför ett mått av osäkerhet till föreställningen. En osäkerhet som förstärks av scenografin som antyder ett pågående sönderfall, trasiga möbler delvis begravda i torv som kontrasterar mot en jämn (konstgjord) gräsmatta. Kanske en metafor för glömskan – eller döden. Koreografiskt relaterar Sken till Elissons föregående verk, Volt. Koreografin har samma intrikata utformning med rörelser som är djupt förankrade i musklernas inre. Men denna gång är kvinnan en del av gruppen, kanske en indikation på att Sken inte handlar om makten/modern kontra mannen utan om allmänmänskliga erfarenheter.
   Sken är ett märkligt verk som ställer krav på såväl publik som sina unga dansare, tre manliga och en kvinnlig som tolkar Elissons koreografi med hängivenhet och exakthet. Men Sken är också en givande föreställning som drar in publiken i sin magi genom att utmana uppdelningen mellan scen och salong. Därigenom blir föreställningen en påminnelse om hur Moderna Dansteatern under sin tjugoåriga existens konstant ifrågasatt danskonsten.