Skitsjuk på Unga Riks turné

Diagnosen överlämnas till publiken, i det här fallet niondeklassare, som sitter där mitt i den högstadieverklighet Sofie avsagt sig. För den skull inte sagt att föreställningen lämnar sin publik i sticket. Där finns gott om alternativ: en mamma som är beroende av sin dotters flicksjuka. En läkarvetenskap som är beroende av den mystiska sjukdomen. Och tv-brus och veckotidningsskval förmedlar alla de multipla valmöjligheterna och det potentiellt lyckliga liv vi alla kan leva – bara vi vill. Man kan få ångest för mindre.
   Genom fönstret tittar Sofies avståndsförälskelse Tim in. Som en punkprins i törnrosasömnen. Och om den okyssta prinsessan blir kysst – vaknar hon då ur den depressiva sjukan? Nej, så enkelt är det inte. Inte här. Den redan bleke Tim mattas eftersom i kanterna som den drömda hallucination han visar sig vara. Eller? Helt tydligt är det inte.
   Flera verkligheter finns, alla lika giltiga. Det är precis så komplext och jobbigt som livet självt. Ingenting är enkelt som i tjejtidningarna: Vill du ha bättre självförtroende? Ät blåbärspaj utan att skämmas. Gå en kurs i feministiskt självförsvar. Ordna tjejmiddag. Sätt i rosa glödlampor. Ur garderoben strömmar Cyndi Lauper’s True Colors ut. Bakom dörrarna gömmer sig kanske Sofies sanna själv. En längtan efter ovillkorad kärlek. Trots att hon är den hon är. Skitsjuk och helt normal.
   Skitsjuk ställer krav på sin publik. Kräver engagemang. Är ursinnig och viljestark. Skruvat absurd. Tragisk. Sätter sig som en gnagare i mitt inre och ger sig inte förrän jag funderat ut mina idéer till lösningar på Sofies problem.