”Tro inte att ni kan ändra ert öde. Tro inte att ni är fria.” Ciceronen spänner ögonen i den uppslupna premiärpubliken som kommit för att se vad en fusion av Turteaterns ledningstrojka, avgångsstudenterna från Luleå Teaterhögskola och den mångsidige skalden Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) resulterat i.
Och det är en minst sagt bombastisk helaftonsföreställning. Nästan fyra timmar fartfylld… ja vad då? Amorina är passionsdrama, fars, action, tragedi, samhällskritik, naturromantik. Almqvist sparade inte på krutet i sitt eklektiska verk som gör mos av läran om viljans frihet.
Ty ingen skonas när den förbannelse som vilar över den Falkenburgska släkten ska infrias. I centrum står fyra arma satar: tvillingbröderna Wilhelm och Rudman, en god, en ond, och rivaler om den gladlynta skönheten Henrika/Amorina, vars svåra umbäranden så småningom leder henne in på predikantyrket. Sedan har vi Johannes, en ganska rar men predestinerat blodtörstig mördare. Här finns spår av C.J.L Almqvists mest progressiva stoff, att brottslingar skulle behandlas istället för att bestraffas och att kvinnor skulle få arbeta och enbart gifta sig av kärlek.
Men trots alla bedrövelser är de fyras kval inte särskilt plågsamma att följa, såväl de som det rika persongalleriet runtomkring dem tjänar mest som karikatyrer. Vilket förstärks av att ensemblen ofta byter roller med varandra, ett lyckat grepp som utöver en queer tvist har fördelen att avgångseleverna får visa sin bredd.
Och det är med smittsam spelglädje som dessa tio skådespelare presenterar sig. I Turteaterns Amorina är det möjligen de med mest fallenhet för komik som dragit det längsta strået, exempelvis Alexandra Pallfy och Harry Friedländer – för skämten är många, låga och riktigt roliga.
Inramningen, snygga projektioner av Markus Granqvist och Emelia Carlssons underfundiga kostymlösningar, bevisar återigen att frigrupper kan trolla med knäna.
Med det sagt är fyra timmar ändå i mastigaste laget. Några darlings hade mått bra av att möta mördaren Johannes för att få energin i salongen att matcha den på scenen ända till slutet.