Luisa Miller är en av operakungen Giuseppe Verdis mindre kända operor och den har sällan spelats i Sverige. När nu Malmö opera tar sig an denna doldis framstår det tydligt att det visst finns mycket fint musikaliskt att hämta i denna, kanske orättvist bortglömda opera. Men själva berättelsen faller tyvärr helt platt.
Luisa Miller bygger på Friedrich Schillers pjäs Kabale und Liebe (Kärlek och politik) från 1784. Den fattiga Luisa älskar grevesonen Rodolfo, men greven har tänkt sig ett finare parti för sin son. Genom list och hot krossar den mäktiga greven deras kärlek och de dör till slut i varandras armar.
Malmö opera har fått ihop ett strålande sångarlag av internationell standard. Ryska sopranen Olesya Golovneva lyser i titelrollen. Med glasklara, långa linjer målar hon upp en soldatdotter, som vill leva ärligt och gott, en hjältinna i vardagen. Precis som i Verdis mera kända opera Rigoletto är den starkaste relationen den mellan far och dotter. Luisa Millers hjärtegoda, sörjande far görs med varm och generös röst av den vitryske barytonen Vladislav Sulimsky. Den hetsige älskaren, kanadensiska Luc Robert, är en färgrik hjältetenor i vardande. Till sin hjälp har sångarna ett litet lådformat hus mitt på scenen, som bidrar till att förstärka och bära ut klangen i Malmö operas salongs annars spretiga akustik.
En riktig nagelbitare är den unika a capella-kvartetten i akt två, där solisterna sjunger helt utan orkester. Ett tag låter det som att de tunga operarösterna är på väg att sjunka när de blir så helt lämnade ensamma, men när orkestern till slut kliver in igen landar sångarna helt galant på rätt tonhöjd.
Om sångarna imponerar så gäller raka motsatsen var gäller scenografi och regi. Några halvtaffliga påhitt som jättehänder i papier maché försöker skyla över att det saknas en djupare idé. Konceptet hade passat lika bra – eller illa – till vilken opera som helst. Regin präglas av förvirring och dålig timing; näven som ska dunkas i bordet kommer alldeles för sent, det arga ögonkastet slungas iväg i fel riktning. Bättre att låta sångarna stå stilla, om det inte går att få till bättre precision än så.
Den skickliga sången och den välklingande orkestern gör trots allt att slutresultatet blir en njutbar afton, även om man, som så ofta på opera nuförtiden, gör bäst i att blunda i sin fåtölj.
Loading ...
