Scenbilden är kongenial – och inte särskilt överraskande. Ett nertonat rum där den sedan länge ”utflugne” fadern bokstavligen fastnat i väggarna, insprängd som ett stort bleknande foto direkt i tapeten.
I andra akten ett dukat bord. I fonden en utgång mot den symbolbärande brandtrappan, ett av pjäsens många metaforiska inslag. Längs rampen, som en illusorisk gräns mot omvärlden: hela raddan av glasdjur.
Tennessee Williams Glasmenageriet från 1944 sitter helt enkelt där den sitter, orubbligt och brunmurrigt permanentad i det sena 1930-talets USA och hos den frustrerat dysfunktionella familjen Wingfield.
En minnespjäs har den kallats, återberättad av sonen Tom, och förhöjd av konflikten mellan realism och illusion. Ett symbolbehäftat drama om svek, övergivenhet, utanförskap och ouppfyllda drömmar. Ett fynd för (dåtida) klassiska karaktärsroller.
Men fortfarande bärkraftig? Ja – och nja. Regissören Robert Jelineks iscensättning tillsammans med Teateri bjuder på flera skimrande expressiva, musikaliskt förstärkta ögonblick och enstaka scenerier som snyggt fångar upp de komplexa underströmmarna.
Nina Gunkes forna sydstadsskönhet Amanda Wingfield, nu prisgiven åt martyrskap, minnen, kontrollbehov, ambivalenta känslor – åt sitt ego. En fighter, förfärlig och tragisk. Anna Rydéns psykiskt sköra dotter Laura och hennes glasdjur. En gripande studie av en regredierad ung kvinna, förtryckt och sönderälskad av sin mor. Det ofta utsökta samspelet med Christian Arins broder Tom och de rörande scenerna med Jim (Emil Forselius) i andra akten.
Sköra stunder, ibland förtvivlat nära publiken – drabbande till och med för de annars rätt skoningslösa unga åskådare som var på samma föreställning som jag.
Trots fina enskildheter, i sin helhet ändå en pjästolkning som ofta tycks besynnerligt ickeladdad. Hämmad av förutsägbarhet och ett slags obenägenhet att bryta upp och genomlysa de motiv som har bäring på vår tid. Familjen Wingfield skulle möjligen må bra av en större dos 2000-tal.
Loading ...
