Alla vill vi ju träffa någon, please – och visst börjar träffen hyfsat bra?
Till och med en romcom på g?
Men nej, eller jo, komisk är den ju, Christopher Durangs Beyond therapy i Pontus Plænges minutiösa regi. Närmast ett slags mixad gaycom, bisexcom och therapycom; ömmande seriös under ytan, ofta rena farsen.
En drastisk röra med andra ord, och ganska oemotståndligt knasig. Ta Kyri Sjöman som den freudian slip-aktiva analytikern Charlotte och Gustaf Appelberg som den portnoyskt prematur-ejakulative terapeuten Stuart – att någon ens kan tänka tanken att anlita sådana psykoanalytiska knäppgökar är mig en gåta.
Men, som mental slapstick funkar deras bisarra sessioner kanon, och peppar genomgående den identitetsmässiga förvirring kring alla möjliga och omöjliga relationer, konfrontationer och livsval som mästerliga Caroline Harrysson och Patrik Voight ställer sina karaktärer Pru och bisexuelle Bruce inför.
Att Bruce därutöver även är med pojkvän, Richard Carlsohn (!), är en pikant detalj som väcker den senares mycket avoga känslor. Så pass att terapistol nog snarare bör stavas tera-pistol, bang!
Mycket komik således, 1980-talsmässigt förankrad och elegant salongsfähigt iscensatt. Lagom retroklädd av Agneta Skarp, tjusigt ballongdraperad av Paul Garbers och buffrad med nostalgihöjande (eller sänkande) musik och skojiga mellanstick.
Dessutom, på sitt humoristiska vis, tillförd en fläkt av aidsdramat Angels in America genom Jesper Barkselius fullfjädrade änglakypare.
Bakom all komik anar man ändå allvaret; en underliggande och tidsspeglande diskussion kring vad som menas med ett lyckligt liv och vad relationer och ensamhet kräver av oss, av samhället. Utmanande könsidentitet och samlevnadsformer å ena sidan; normerande Prokrustesbäddar å den andra.
”Finns harmonin bortom terapin?” är rubriken på Pontus Plænges intressanta programtext – och läsning rekommenderas. Åtminstone om man vill göra upplevelsen av Östgötateaterns Beyond therapy riktigt djupgående.
Loading ...
