Skotträdd Texasbrud

Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på. Kanske en dansad uppföljare till Dixie Chicks kritik av president Bush för några år sedan? Lindedans som politiskt sprängstoff i stället för radiostyrd sällskapsdans? Eller åtminstone lite spännande koreografi?
   I stället levererar Moa Kompani ett försynt linedansnummer och en rad förvillande lika solon med amerikanska Christi Weindorf i soft cowgirlkostym. Sedan är det slut.
 
Okej. Det finns potential. En mjukt skimrande, men tydligt varm estetik bubblar någonstans i utkanten av koreografin – man ser det klart på fotona som hänger i foajén. Då och då glimmar det till även på scen, som när Christi Weindorf tar sina boots i händerna och svingar dem runt, runt. En vacker synvilla och en tydlig markering mot redneck-kulturen. Enkelt och effektivt.
   Att Moa Sahlin vågar bryta mot det instrumentala obligatoriet inom nutida svensk dans är också positivt. Självklart är det rätt att använda popcountry i det här sammanhanget.
 
Som helhet blir Texasbruden en försiktig – ja faktiskt lite rädd föreställning. Lite ironiskt, med tanke på Christi Weindorf gör entré med två revolvrar.
   Möjligen består det konstnärliga skoklämmet i tidsbrist. Med några veckor till är min gissning att man lyckas fördjupa och därmed förtydliga solona. Och att de snygga damerna i linedansgruppen hittar sitt lugn på scen.
   Men just nu känns Texasbruden inte färdigrepeterad.